Svea Törnroos - min mamma

Barndomen i Hermanstad i Helsingfors

En mörkhårig liten flicka med flätorna som en krans över huvudet sitter på en gräsmatta. Hon är  omgiven av en grupp människor, tre vuxna och två barn. Det är en rysk militärfamilj som bodde i samma hus, ett tvåvånings trähus, som låg vid Östra Chaussén 93, nuvarande Tavastvägen. Flickan är min mamma Svea Margit Alice Niemi, som  föddes den 19.7.1909 och levde drygt åtta år under den ryska autonomins tid. Huset, som beboddes av flera familjer, var hennes hem under hela hennes uppväxt och revs först 1987, när området bebyggdes med höghus. Fotografiet är taget ungefär år 1914 på hennes hemgård i Hermanstad, som 1906 blev en del av Helsingfors.

Mammas yngsta syster Saga deltog 1981 i en litterär tävling, som ordnades av Svenska hembygdsförbundet, där man skulle skriva om ”Barndomslandet”. Hennes text är drygt tre sidor lång och ger en fin bild av hennes och mammas uppväxtmiljö. Texten beskriver också den ryska militärfamiljen som nämns ovan:

”Och en kaptensfamilj bodde närmast oss, vi gick in genom samma stora glasveranda. Familjen hade dessutom en köksingång på andra sidan huset. Jag minns ingenting från den tiden, men mina äldre syskon lärde sig något ryska av de två ryska barnen. Familjen hade dessutom med sig en ’dadda’, en barnsköterska, och en militärbetjänt. Jag har kvar ett fotografi där hela skaran står uppställd i trädgården utanför huset i parken mot gatan, alla eleganta och vackra och barnsköterskan med ett stort vitt dok på huvudet. Min äldre syster, som fick vara inne hos grannarna för att leka med de jämnåriga barnen, berättar, att allt var så fint och annorlunda, vackra möbler, mattor, ikoner och tavlor prydde hemmet. Och hon fick också beundra kaptenskans fina garderob, pälsar och pärlbeströdda klänningar när herrskapet skulle bort på officersbal eller gå på teater.” Textens ”Min äldre syster” avser antagligen min mamma, som var sex år äldre. De två ryska barnen var en flicka och pojke vid namn Renja och Howa.

Som moster Saga ovan skriver minns hon inget av detta, men ändå blev den ryska familjen ett minne för livet för henne; hon fick nämligen den ryska kaptensfrun till gudmor. Denna hade velat få följa med till dopet för att se hur ett lutherskt dop går till och bad att få bli gudmor och ge sitt namn, Alexandra, som tredje namn åt det lilla barnet, som också till minne av händelsen fick ”en vacker sirligt graverad och dekorerad rysk silvermatsked.”

Barndomslandet för mamma och hennes syskon var en idyll med en stor gård, där det fanns många olika byggnader. Området var nästan som en stor park med lindar och björkar, syrener och snöbärsbuskar. Granna pioner växte framför fönstren och under köksfönstret fanns en bänk med doftande reseda, ringblommor och lejongap.

Moster Saga berättar om bostadshuset i två våningar med en vind full av gamla saker, en källare med hyllor för sylter, safter, lingon och gurkor samt potatislårar med höga kanter, vedkällaren med plats för björkved, som man eldade med i vedspisen, vedugnen och kakelugnarna, utedassen för varje familj i separat byggnad på gården, stallet med plats för flera hästar och droskor, trädgården med bärbuskar och ett potatisland som låg en bit från gården. Hon beskriver tvättstugan i en skild huslänga ”med tvättbunkar av trä och en stor gryta i hörnet av rummet, där den vita tvätten kokades och baddades i lutvatten, och sköljdes sedan mycket noga i stora sköljkar av trä.” Tvätten torkades ute på uppspända byksträck mellan träden eller på vintern uppe på en torkvind. I källaren fanns en vevmangel. Ute på gården fanns vattenbrunnen. Det var självhushållning som gällde med mycket arbete både inomhus, i trädgården och potatislanden. I stallet fanns min morfars hästar, som han omhuldade, och på andra sidan Östra Chaussén fanns smedjan, där hästarna skoddes och där det ljöd av hammarslag, klapprade och slamrade.

På den stora gården kunde barnen leka på gräsmattorna eller ligga på en filt på sommaren. Man ordnade olika tävlingar i höjdhopp, kulstötning, pilkastning, krocketspel med mera. På vintern skidade man långa vägar förbi Byholmen och ut på Gammelstadsviken ofta ända till Hertonäs, där det fanns fina skidbackar. Moster Saga skriver: ”Det var nog inte nyttigt att ramla omkull i backen, för vi flickor var klädda i korta kjolar, skidbyxor kände vi inte till dåförtiden.”

 Föräldrar och släkten

Mina morföräldrar tillhörde arbetarbefolkningen. Min mormors föräldrar bodde på Träskända gård i Esbo, där hennes far Johan Henrik Flinck var kusk. Gården innehades av Aurora Karamzin 1840-1895, men huvudbyggnaden brann ner 1888. I boken ”Aurora Karamzin. Ett aristokratiskt liv”, som Esbo stadsmuseum gav ut 2006 i samband med en utställning om Karamzin, finns en bild av arbetare i herrgårdsparken på Träskända. En av de aderton männen på bilden står bredvid en häst. Jag tänker mig att det är min mormorsfar. Åtminstone liknar mannen det fotografi jag sett av honom. Men i boken finns naturligtvis inga uppgifter om vem männen på bilden är eller när fotografiet är taget. Mormor Hilda Olivia Flinck föddes 1877 och det är därför helt möjligt att hon som 6-åring deltog i den fest som Karamzin år 1883 ordnade och där ”över hundra av gårdens legohjon samlats kring den ståtliga och granna midsommarstången” enligt boken, som också nämner att familjen Karamzin ordnade barnfester för gårdens barn.

Min morfar Kaarle Emil Niemi kom från Tavasthus och var helt finskspråkig. Antagligen gjorde den finskspråkiga omgivningen, där släkten levde, att finska blev familjens språk. Från släktutredningen kan jag se att namnen på föregående generationer var svenska. Den äldsta kända förfadern ”landsbonden” Balzar Schele från Retula gård i Tyrvändö hade en son Jacob Balzarsson Schele född år 1650, vilket tyder på att familjen redan i början av 1600-talet eller kanske till och med tidigare antagligen kommit via Sverige från Mellaneuropa till Tyrväntö i Tavastland.

År 1906 flyttade morfar till Helsinge socken och samma år gifte han sig med min mormor. Morfar arbetade åtminstone på senare år som bryggeriarbetare på Bastmans bryggeri i Helsingfors. Mina morföräldrar använde till en början var sitt språk med varandra, men småningom lärde sig mormor tala finska och morfar lärde sig förstå svenska och de kunde kommunicera bättre med varandra. Mormor födde sju barn, först 2 utomäktenskapliga barn, år 1898 en son Walter, som avled vid några månaders ålder och en dotter Karin, som föddes tre år före äktenskapets ingående. Med morfar fick hon sedan fem barn, först två pojkar, Ruben och Runar, och sedan tre flickor, Svea, Sylvi och Saga. Barnen kallade sin mamma för ”Morre”. Min mamma växte således upp i ett tvåspråkigt hem, där hon och hennes syskon talade svenska med sin mamma och finska med sin pappa.

Familjen levde omgiven av en stor släkt med många kusiner och småkusiner. Man firade födelsedagar och namnsdagar, till vilka alla som kände sig hågade kom. Man behövde inte bli inbjuden utan det hörde till att man besökte den som hade kalas. Man hade ju inga telefoner på den tiden, så det var bara att titta in. På gamla foton kan man se att vid festliga tillfällen som jul och midsommar var det alltid fullt av folk kring bordet eller i trädgården. Till julen bakades bröd och bullar i den stora vedeldade bakugnen och där gräddades också skinkan, potatis- och kålrotslådorna. På en midsommarbild från 1929 syns sex festklädda flickor i rad; mamma och hennes tre systrar och två kusiner. Äldsta brodern Ruben har kommenterat i albumet: ” Inte är det brist på ’femininer’ i vår släkt!” I bakgrunden är hemmets ingång dekorerad med björkar som det brukades på ”Johanne”.

Från fotografier från den här tiden kan man se att intresset för idrott och friluftsliv var stort, på ett fotografi från 1930 åker mamma vattenskidor efter en motorbåt och på ett annat skidar hon tillsammans med sina bröder. Det fanns ännu inga skiddräkter utan hon är klädd i kjol och knälång kappa med skinnkrage. Men livet innebar inte enbart nöjen och glädjeämnen; sorgen kom in i familjens liv på 1930-talet; mammas mellansyster Sylvi avled i tuberkulos i 20-års åldern och den yngre brodern Runar fick ena lungan bortopererad på grund av samma sjukdom och överlevde.

Skolgång, utbildning och arbete

Mamma och hennes syskon gick först i Majstads Svenska Folkskola, som enligt min moster var ett ståtligt, rött hus med vita fönsterbräden och husknutar. Därefter gick mamma i mellanskola i Brändö Svenska Samskola åren 1921-1926 i Brändö Villastad, som år 1917 hade fått en bro till Sörnäs udde i Helsingfors. Före det hade kommunikationerna skötts med spårväg på en ångfärja. Som klasskamrater hade hon bland andra P. O. Barck och Kaj Franck, som båda skrev verser i hennes minnesversalbum. Kaj Franck skrev den 18 april 1923 en vers som kanske förebådade hans egen kommande formgivarbana till gagn för fosterlandet:

Kanske ett litet frö ett ord,
som varsamt sänks i barnets bröst,
skall växa till en mäktig röst
till fröjd och gagn för fosterjord.

Mammas dröm var att få ägna sitt liv åt sång, dans eller teater. Hennes bästa skolämnen och stora intressen var teckning, sång, dans, gymnastik och idrott. På något av dessa områden hade hon antagligen kunnat utnyttja sitt kreativa och livliga sinnelag, sin vackra sångröst eller sin talang för teckning. Hennes föräldrar motsatte sig dessa planer och uppmanade henne att skaffa sig ett ”ordentligt yrke”.

Efter mellanskolan fortsatte mamma i två-årig handelskola och var sedan klar för arbetslivet. Enligt släktutredning uppgjord av min farbror Per Törnroos arbetade hon i 15 år, 1927-42, för Lever Brothers (från 1930 Unilever), som år 1925 hade etablerat sig i Finland genom köp av Åströms Tvålfabrik (senare Åbo Tvål) i Åbo. Jag håller dock som troligast att hon först arbetade som springflicka på Firma Max Aue och senare som kontorist inom Unilever. Den schlesiska släkten Aue flyttade i medlet av 1850-talet till Moskva, varifrån ättlingen Max Aue (1880-1966) flyttade till Uzbekistan och efter den ryska revolutionen 1922 kom via Estland till Finland, där han grundade sin egen handelsagentur 1.1.1927. Max Aue hade kunskaper förutom i ryska också i tyska språket och etablerade snabbt sitt företag vid Södra Magasinsgatan nära Tyska kyrkan. Tvålprodukter och namn som Åbo Tvål och Lever Brothers figurerade i mammas berättelser från arbetslivet.

Förlovning och äktenskap

 I slutet av tonåren träffade mamma sin blivande man Tor Törnroos. De var ett stiligt par med ett halvt års åldersskillnad. På väggen i mitt sovrum har jag en teckning som mamma gjort av pappa som 19-åring år 1928. Pappa, som också var hemma i Helsingfors, hade tagit studentexamen och började efter militären studera juridik. De förlovade sig 1928 och var sedan förlovade i fem års tid innan de gifte sig i september 1933. Från bröllopet finns några telegram bevarade. Ett av dem lyckönskar med följande text:

MYCKEN LYCKA LITET GNABB

DÅ OCH DÅ EN HURTIG GRABB

Mamma flyttade hemifrån till deras gemensamma hem i ett nybyggt höghus vid Väinämöinengatan 29 i Främre Tölö i Helsingfors. I huset fanns ett centralkök i källaren, varifrån man kunde beställa sin mat och få den levererad via en liten mathiss i trapphuset. Dylika hus fanns det ganska många av i Helsingfors på 1930-talet. Under resten av 1930-talet var de ännu barnlösa och levde ett aktivt liv i Helsingfors med arbete och umgänge med vänner och släktingar. Mamma arbetade fortfarande som som kontorist i kemikaliebranschen i centrum av Helsingfors och pappa som poliskommissarie på Bangatans polisstation och vid sidan av arbetet fortsatte han med studier i juridik.

Sommarvistelse i det inre av Finland

 I juli 1939 tillbringade mina föräldrar några veckor på en holme vid namn Puntari i sjön Lummene i det inre av Finland i närheten av Kuhmoinen. Pappa förde dagbok varje dag, gjorde noggranna ritningar av holmen och av det inre av stugan de bodde i. Med sin vackra handstil skrev han om dagens innehåll, där fisket var det viktiga. Han skrev i tredje person om sig själv som Totto. Torsdagen den 13.7.1939 skrev han i slutet av dagsrapporten: ”Före middagen började vi även elda vår rökbastu. Som dessert hade vi en tallrik smultron, vilka Svea hade fått av Joutsenlahtis dotter. De smakade oss. Medan Totto betade på långreven, rodde Svea till Joutsenlahti efter mjölken. Efter det Svea kommit tillbaka, lade vi ut långreven och därefter voro vi klara för bastun. Värmen var skön, ehuru för Totto något svag. Sedan vi badat, togo vi oss ett svalkande dopp i Lummene. Något så skönt hava vi ej varit med om på många år, konstaterade vi. Efter badet intogo vi ett par koppar kaffe och lade oss klo. 22 tiden.”  Den 19.7.1939 på mammas 30-års dag skrev han om fiskeresultatet: ”Fisket gott: 2 gäddor på drag vägande tillsammans 3½ kg (den ena 2, den andra 1½kg). Efter kaffet och gröten foro vi klo 12 tiden och fiska, varvid en 1½ kgs gädda högg genast efter en rodd på en tvåhundra meter. Färden fortsattes flera kilometer i riktning mot Harmoinen, men någon gädda behaga ej smaka på draget. Klo 3 tiden vände vi hemåt och på samma ställe som den föregående, högg en 2 kgs gädda på kroken. Glädjen stod högt i skyn.” Han nämner i dagboken inget om att mammas födelsedag skulle ha firats på något sätt. Det unga ännu barnlösa paret njöt av  sin bekymmerslösa tillvaro i naturens hägn.

Barnen föds och flyttning till Karis

Familjens två äldsta barn föddes under dramatiska tider med krig i världen och i Finland. Det första barnet, den äldre sonen Harry, föddes i november 1942. Dåförtiden var det kutym att en kvinna som blev gravid inte längre skulle arbeta utanför hemmet, varför min mamma fick lov att stanna hemma efter femton år i arbetslivet. Härefter var hon hemmafru i många år. Mig födde mamma på Boijes sjukhus vid Bulevarden i Helsingfors fredagen den 9 juni 1944 klockan 07.35.  Just den dagen inleddes en massiv storoffensiv på Karelska näset. Bara tre dagar tidigare, den 6 juni, hade de allierades invasion på det europeiska fastlandet ägt rum. Jag undrar hur det kan ha känts att under sådana förhållanden genomgå en förlossning och se en nyfödd varelse komma till denna otrygga värld.

Efter kriget flyttade familjen till Karis, där pappa fick tjänst som länsman. Där föddes sedan de två yngsta barnen, Tom 1945 och Tua 1947 på sjukhuset i Ekenäs. De femton åren i Karis var säkert mammas mest aktiva år. Hon fick hjälp med det stora hushållet av hemhjälpar, som stannade kortare eller längre tider, medan vi barn var under skolåldern. Men med fyra barn födda inom fem års tid hade hon nog fullt upp hela tiden med hemmet och barnuppfostran under vår uppväxt. Trots det hann hon med mycket också utanför hemmet. Föräldrarna hade ett stort umgänge och mamma var aktiv i flera föreningar.

Engagemang i Karis Tysta Nöden

 Mamma var med i föreningen Tysta Nöden, som hade grundats i Karis redan 1936 och som ordnade program för och hjälpte åldringar och nödställda. I en text från Tysta Nödens arkiv kan man läsa: ”Karis Tysta Nöd grundades av kvinnor som hörde till det ledande skiktet i köpingen: änkepastorska, bankdirektörsfru, länsmansfru, redaktörsfru osv.” Min mamma var länsmansfru, men inte en av grundarna för hon kom först 1944 till köpingen. Ur texten framgår också att ”vid sidan av brudkistlotteriet var julfesten länge det största åtagandet för föreningen. I december 1944 ordnade man första gången julfest för mindre bemedlade åldringar i samskolans festsal, omkring 30 inbjudna åldringar deltog. Programmet bestod av julandakt, musikuppträdanden, uppläsning, servering av kaffe och julbröd samt Lucia som delade ut julgåvor. Föreningsmedlemmarna och deras familjer stod ofta för musikframträdena. Under senare decennier uppträdde daghemsbarn, skolelever och elever från Lärkkulla med musik och sång.” Mitt eget minne av Tysta Nödens verksamhet är från den julfest som föreningen ordnade i samskolan när jag var tolv år. Jag fick vara Lucia, första och enda gången i mitt liv. Uppe på scenen stod jag som Lucia med levande ljus i håret och kände hur stearinet rann ner i hårbottnet och gav mig brännsår. Jag försökte hålla god min i pinan och gjorde det också då jag vandrade omkring bland åldringarna nere i salen och delade ut julgåvor. De ville förstås gärna prata med mig och jag smålog glatt mot dem, medan stearinet fortsatte att rinna. Det blev ett oförglömligt minne, men för min del inte av det positiva slaget.

Till Tysta Nödens 30-års jubileum 1966, då mamma inte längre bodde i Karis, skrev hon denna vers, som lästes upp på festen:

O, Karis du mitt hjärta tagit fången,

allt sedan jag dej såg för första gången,

när uti månens sken

du skimrande och skön,

emot mej sände speglingen i Svartån blå och grön.

Alltid fin o prydlig

med dina blommor, blad och bär,

en oas i världens öken

med din egen atmosfär;

rofylld ter sig bilden,

men fliten råder där

o gedigenheten lyser genom glättighetens sfär.

Då föreningen fyllde 50 år 1986 deltog mamma i festligheterna i Karis och finns avbildad på ett fotografi från festen, där hon som 77-åring ser vacker och ung ut.

Annan föreningsverksamhet

En annan viktig grupp var syföreningen som kallades ”stoppjuntan” och som träffades ungefär en gång i månaden hemma hos någon av medlemmarna för att sy, sticka och stoppa kläder och umgås. Mamma var inte speciellt intresserad av handarbete, men umgänget med väninnorna var viktigt. På 1950-talet hade vi barn nätta hemstickade ylletröjor och vackra klänningar med smock på bröstet. Jag undrar vem som gjorde dem? Jag har inget minne av att mamma skulle ha stickat eller sytt några kläder åt oss. Till vännerna i ”stoppjuntan” skrev mamma många födelsedagsverser. Till en före detta medlem, som inbjöds att delta i 10-års jubileet, som firades den 17.10.1955, skrev hon denna  inbjudan:

Många år vi sytt o stoppat

stickat, lappat, gnott o sprättat

nu vår ”junta” fyller år

tio jämnt vi fira får.

Därför vi Dig invitera

till en liten träff m.m.

Mamma var som sagt ingen handarbetsmänniska och från början inte heller speciellt inkommen i matlagning, bakning och andra hushållsarbeten. Hon berättade att när hon inför den första julen som nygift skulle bjuda på risgrynsgröt åt sin svärmor, så kokade hon så mycket risgryn att gröten till slut fyllde en mängd kärl. Men med tiden blev hon en duktig husmor som lagade god vardagsmat och husmanskost med knappa medel. Det jag speciellt minns var hennes inställning att man alltid vid säsongstarten för olika bär, frukter och nypotatis skulle inhandla litet av dessa primörer för att få smaka på dem. Med hennes hushållskassa blev det aldrig fråga om stora mängder eller något frossande, men vi fick alla några smakbitar att njuta av och det gjorde ofta vardagen till en liten fest.

Mina föräldrar deltog i Karis Tennis Klubbs verksamhet i början av 1950-talet och spelade båda gärna tennis på tennisplanen i Kila i Karis. Klubben gav också ut en humoristisk tidning, åtminstone ett nummer, Nr 1, Årgång 1, den 17 november 1951. Under Diverse annonseras där: ”Svea Törnroos lär ut tåspetsställningar vid egen serve åt hugade spelare.” Klubben hade också en egen tennisvisa, där vers 8 lyder:

Elvi jämt på gott humör —

kraftord ofta kring sig strör —

Svea gärna exponerar

bruna rasben, Putte menar

korta shorts ska töser ha

de´ e´ plåster som drar bra.

Flyttning till Pargas och Borgå

Småningom förändrades dock mammas liv i och med att pappas bruk av alkohol alltmer tilltog. Pappa sökte ett lättare arbete än som länsman i Karis och blev häradsskrivare först en kort tid i Pargas och sedan i Borgå för resten av sitt arbetsliv. Familjen flyttade således till dessa orter och kontakterna med de gamla vännerna i Karis blev alltmer sporadiska. På de nya ställena knöts just inte nya vänskapsband, men i Borgå fanns en del släktingar. Mamma tog nu enbart hand om familjen och försökte hålla pappas drickande under kontroll. I tonåren frågade jag henne varför hon aldrig gjorde något; gick på någon kurs i medborgarinstitutet eller sjöng i någon kör, vilket hennes vackra sångröst så väl skulle ha lämpat sig för. Hon svarade att då inte pappa gör något så gör hon det inte heller. Det kändes trist, men hennes krafter räckte väl inte till för annat längre. Sin sorg över det svåra i livet gömde hon bakom prat, skratt och sång. Mamma sjöng eller nynnade alltid när hon utförde sina sysslor i hemmet.

Då alla barnen flugit ur boet i slutet av 1960-talet hade mina föräldrar tid och ekonomiska möjligheter att delta i några resor till de nordiska länderna och mellaneuropa. Mamma hade för vana att avtacka busschauffören på resan med en liten vers. När de varit på en bussresa genom Norge skrev hon detta tack till busschauffören från Vägafararna till Mo i Rana 14-20.7.1968:

Ett hjärtligt tack

till Håkan, vår charmör,

som oss så fint och skickligt kör

över stup o branta kullar

där bilen lika säkert rullar;

och med sin stilla humor han

oss alla roa och vägleda kan.

Man frågar, vad är Timo M o Simo L.

Som kör omkring med öppna spjäll,

nej, tack o lov för Håkans fart

som varit jämn alltifrån start

och även i de höge norske fjäll.

Höftförslitning och operation

Mamma blev änka 1976 och småningom flyttade hon till en mindre lägenhet i Borgå. Hon hade några vänner som lockade henne med på pensionärsträffar och utflykter, men själv tog hon just inte initiativ till aktiviteter. Hon ställde upp och skötte min yngre brors barn ibland och också mina barn några gånger. I vardagen blev hon mer och mer ensam då släktingar och vänner gick bort.  Med sin yngre syster Saga i Helsingfors hade hon god kontakt och med henne gjorde hon några utlandsresor; till Madeira (en gåva till hennes 80-års dag) och till Algarve i Portugal. Där började hon också litet att måla igen. Hon fortsatte också att skriva små verser till födelsedagar och andra jubileer.

Småningom började en förslitning i ena höften alltmer göra sig gällande. Om detta skrev mamma i december 1996 till en av mina kusiner bosatt i Schweiz: ”Jag mår annars rätt så bra, men har fått lårbenshalsen sliten, men behövdes ej opereras, går sakta och klinkar litet.” Tre år senare blev hon höftopererad, men före det klinkade hon tappert på. Ett oförglömligt tillfälle var när hon på min brorsons bröllop 1997 dansade glatt pratande och skrattande med en ungefär 60 år yngre mörkhyad man från Västafrika, som också var en av bröllopsgästerna. Hans språk var franska, som mamma inte behärskade, men det spelade ingen roll för någon så utåtriktad och pigg som hon vid närmare 90-års ålder.

− Vi opererar inte personer som har fyllt 90 år! Omedelbart när vi tagit plats vid kirurgens mottagningsbord på Borgå sjukhus sommaren 1999, uttalade han denna negativa dom. Men till all lycka uppfattade mamma inte kirugens utsaga. Han uppmanade henne i alla fall att lägga sig på undersökningsbritsen och kollade hennes höft och rörlighet i benen. Då insåg han att hennes fysiska ålder nog inte tillhörde en 90-åring utan någon mycket yngre. Hon sprattlade med benen i luften nästan som en balettdansös.

         − Er kan man nog operera, ni kan ju leva till 105-års ålder! Så utropade kirurgen, då han hade undersökt mammas förslitna höft. Den hade hon lidit av redan i många år, först utan direkt behov eller intresse för en operation, men nu hade värken blivit så svår att detta överskuggade hennes rädsla för att bli opererad. Men åren hade gått och 90-års dagen med stor fest för släktingarna hade redan firats i juli. På festen berättade hon för alla gäster att hon i augusti kommer att få en ny höftled. Vi barn påminde henne om att det endast var fråga om ett besök hos kirurgen för bedömning om en operation kunde göras och att eventuell operation sker senare. Mamma fick en operationstid, blev opererad några månader senare och återhämtade sig bra från det stora ingreppet, då hon fick en konstgjord höftled.

Ögonproblem

När mamma var 94 år bedömde hennes ögonläkare att hennes syn försämrats på grund av gråstarr så mycket att det kunde vara aktuellt med en ögonoperation och hon fick en remiss till Ögonkliniken i Helsingfors. Vid läkargranskningen inför en eventuell operation, blev bemötandet där nästan en upprepning av besöket hos kirurgen i Borgå några år tidigare. Ögonläkaren kollade mammas ögon och konstaterade att hon har en skada på ögonbottnet, som något skulle försvåra ingreppet. Mamma konstaterade glatt att hon ser så bra att det nog inte behövs någon operation. Ögonläkaren såg lättad ut. Jag hade inte sagt något dittills på mottagningen utan såg mig mest som chaufför och ledsagare för mamma. Men nu öppnade jag munnen och sade: ”Men blir inte en operation ännu svårare om hon kommer hit pånytt om några år för starroperation?” Läkaren tittade stort från mig till mamma och tillbaka. Jag kunde nästan se hur en tanke väcktes hos honom. Han insåg att hon faktiskt var i god kondition och ännu kunde ha levnadsår framför sig. Nu först undersökte han hennes syn och märkte att hon nog såg ganska dåligt trots hennes försäkran om motsatsen. Han meddelade att han kan behandla hennes ögon.

Men operationen fördröjdes; det utbröt strejk bland sjukvårdspersonalen och ungefär samtidigt fick mamma en lindrig hjärtinfarkt. Efter några månader ägde operationen rum. Mamma var rädd och spänd inför den och själv hade jag dåligt samvete för att jag var den som fick läkaren att gå med på att operera. Jag väntade med spänning på att behandlingen skulle vara över. Redan på långt håll kunde jag höra att hon var på intåg i väntrummet sittande i en rullstol. Hon pratade med ett glatt och livligt kvittrande med sköterskan, som skuffade rullstolen. Jag drog en suck av lättnad. Igen repade hon sig snabbt och klarade bra av att sätta droppar i ögat för det hade hon redan gjort en längre tid på grund av att hon också hade grönstarr i ena ögat. På efterkontrollen visade det sig att ögontrycket var normalt och hon slapp nu också dropparna för grönstarr. En stor sak −  när hon småningom blev alltmer dement så skulle det ha blivit svårt med dagliga ögondroppar, dels att komma ihåg det och dels att klara av  tekniken.

Minnet börjar svika

Fysiskt mådde mamma bra, men minnet blev småningom allt sämre. Tiden blev ofta lång för henne då initiativförmågan alltmer försvann. Hon ville inte ha hjälp av hemvården. Ibland lyckades vi syskon övertala henne att en hemvårdare kom på besök en gång per dag, men hon gillade inte att det ofta kom en ny, för henne okänd person. Dessutom var det litet de kunde hjälpa till med. Det kändes meningslöst för henne och också för oss syskon. Mat hade hon fått fem dagar i veckan från Borgå stad ända sedan höftoperationen och på veckosluten hjälpte min syster och jag henne med mat, tvätt och andra hemsysslor. Varje söndag besökte jag henne och hade då med mig mat som jag tillagat föregående dag hemma hos mig. Jag bemödade mig om att bjuda på både huvudrätt, efterrätt och en kaka till eftermiddagskaffet. På så sätt blev söndagarna litet festliga både för mamma och för mig själv. Vi syskon turades om att besöka henne varje dag i veckan.

För utredning av mammas situation fick hon besök av några anställda vid stadens hemvård och placering av åldringar. De gjorde ett enkelt demenstest på mamma som visade att hon var ”något dement”. Hon fick 18 poäng av 30 möjliga. De föreslog mera hemvårdstjänster, besök av Röda korsets väntjänst samt vistelse på dagsjukhus i Illby. Vi besökte dagsjukhuset, men det kändes inte som en bra lösning för uppsamlingen av åldringar på morgonen och färden till Illby tog nästan en timme och samma på eftermiddagen. Det skulle bli för tungt och besvärligt.

Situationen blev småningom allt svårare. Mamma tappade sina lägenhetsnycklar i den djupa sopcontainern och var så utan nycklar. Hon satte vattenkokaren på spisplattan och den smalt och det kunde ha blivit eldsvåda. Hon förlorade ganska långt sitt tidsbegrepp och på sommaren, när det var ljust nästan dygnet runt, kunde hon gå ut mitt i natten. Hon ringde någon gång min syster vid 2-tiden på natten och undrade om det var natt eller dag. På vintern var det lika svårt att hålla reda på vilken tid på dygnet det var. Många gånger gjorde hon sitt morgonkaffe flera gånger om dagen. En vinterdag ringde hon min syster på morgonen och sade att vår bror inte hade kommit ännu. Hon hade just druckit sitt kvällsté och var på väg i säng. Detta trots att det var helt ljust och solen sken.

Vi barn insåg att hon inte länge till kan bo ensam i sin lägenhet. Många gånger hade vi redan försökt få henne till en servicelägenhet, men svaret var alltid detsamma; det finns ingen kö, utan de som bäst behöver det placeras i lägenheter som blir lediga. Mamma var aldrig den som var i största behovet. Till slut fick vi klarhet i att om hon får en diagnos av läkare på att hon är dement, så lyckas det kanske bättre. Hon konstaterades vid nästan 98-års ålder lida av medelsvår Alzheimer demens. Hon fick nu medicin, som hjälpte mot problemen med tidsbegreppet och mot de röster och sånger hon tyckte sig höra. Vi fick också klartecken på att hon kan få en plats på Johannisbergs ålderdomshem i Borgå.

Allting gick nu snabbt och hon fick ett stort rum på ålderdomshemmet, dit hon kunde ta med sig sina egna möbler, kläder och saker. Tyvärr blev tiden så kort inför flyttningen att hon inte riktigt kunde förbereda sig mentalt. De första veckorna blev sedan känslomässigt som en berg- och dalbana. Å ena sidan var hon lättad över att få komma till en plats med människor omkring henne, vård och tillsyn dygnet runt samt dessutom god mat. Varannan dag ungefär strålade hon som en drottning, pratade glatt med alla och allt var bra. Å den andra sidan insåg hon att hon hade varit tvungen att lämna sitt hem, var i en ny miljö och hade fått helt nya rutiner. Hon var deprimerad, ville inte göra något, ville inte vistas i sitt rum utan satt i korridoren utanför och ville inte prata med någon. När jag föreslog att vi skulle titta på gamla fotografier tillsammans, sade hon kort: ”Titta du bara på dem om det intresserar dig.” Efter cirka tre veckor hade hon glömt sitt gamla hem och hennes humör hade jämnat ut sig. Vi kunde besöka henne när som helst och möttes av hennes gamla jag; positiv, glad och pratsam.

På ålderdomshemmet var mamma och en annan kvinna de äldsta och samtidigt de som var i bästa skick. Många där låg hela dagen i sin säng och måste matas. Mamma steg varje dag upp, klädde på sig och gick till matsalen på morgonkaffe, lunch, eftermiddagskaffe och middag. Hon pratade med de andra vid matbordet, men tyvärr var det ofta ganska få som orkade ta sig dit. Hon deltog i utfärder och annat program. Man märkte att hon trivdes och hennes vikt gick upp av det regelbundna ätandet av den smakliga maten. Hon hade alltid varit en skicklig tecknare och hade teckningsmaterial med sig på åldringshemmet. Men hon hade inte eget initiativ att teckna eller måla. Jag uppmuntrade henne till det och en dag vid 99-års ålder gjorde hon en teckning av mig.Visst blev linjerna litet skakiga, men man kunde bra se vem hon hade avbildat. Hon hade fortfarande blicken och förmågan att skapa något på ett vitt papper.

Vi syskon var redan inställda på att ordna hennes 100-års kalas på sommaren 2009, men i februari drabbades hon av en svår influensa, som hon aldrig återhämtade sig från. Hon somnade lungt in en vintereftermiddag, då hon länge hade samtalat med min syster och verkade vara på väg att återfå sina krafter. Hon blev inte 105 år, men fick ett långt liv, var sällan sjuk och behövde inte heller lida fysiskt i slutskedet av livet. Glädjande för oss fyra barn var att hon kände igen oss alla in i det sista.