Ett kvinnoliv 1904-1982.

Kvinnan jag vill berätta om är min mor Edit född Häggblom 1904-1982, gift första gången med Magnus Hägg 1903-1940. Han stupade 6.3 1940 vid Viborgska viken, omgift 1945 med Oskar Ström.

Barn och ungdomstiden

Edits föräldrar var Brita och Johan Häggblom båda födda under det så kallade ”storfattigåret” 1867.

De var bönder och bodde i Kimo by Oravais. Hon var näst sist i en syskonskara på 9 barn. Tre av hennes systrar avled som småbarn i difteri och tyfus.

Det var stor åldersskillnad mellan de Häggblomska barnen. Edit blev moster som treåring. Båda hennes äldre systrar fick många barn. Lisa-Johanna fick 8 barn och Hilma 16 barn. Föräldrarna var måna om att  deras ”lillflicka” inte skulle gå samma öde till mötes som de äldre döttrarna, med många barn och fattigdom som följd, så de beslöt att så fort som möjligt sända henne till en folkhögskola för att få lite ”folkvett”. I detta fall blev det  Vörå Folkhögskola där hon inskrevs hösten 1922. Edit var vetgirig och läraktig, och i folhögskolan blev hon medveten om det ansvar var och en har för sina liv och sina ställningstaganden.

Ungdomarna vid den här tiden aktiverade sig i olika fosterländska rörelser. Skyddskåren och Lotta Svärd rörelsen var två bland dessa, dit även ungdoms- och nykterhetsföreningar kan räknas. ”Rysskräcken” höll fortfarande sitt grepp om landet. Edit kom  ihåg hur det kändes när de ryska gendarmerna kom ridande till gården 1916-17 för att leta vapen. Hon var då en 13-årig flicka och skulle svara på frågan, om det fanns vapen i huset. Hon visste att fadern hade gömt bössor i en lada, så nu gällde det att ”hålla tand för tunga” och hålla sig lugn

I kamratkretsen hittade hon många likasinnade. En av gossarna hette Magnus Hägg. Ungdomarna träffades hos varandra, glammade och skojade, bilder finns från den här tiden, även skriftligt material  är bevarat. Både Edit och Magnus hade släktrötter till smederna / vallonerna på Kimo Bruk. ”Bruksfolket” höll ihop och deras träffar var livliga tillställningar.  

Tidigt anslöt sig Edit till Lotta Svärd föreningen och Magnus anslöt sig till Skyddskåren. Edit deltog i utbildningen av Lottor, och den 17 juni 1924 svor hon faneden i Korsholms kyrka. En stor och viktig händelse i hennes liv. De unga tu hade nu valt att dela både idèer och liv med varandra. Förlovning och giftermål var planen. Förlovning blev det  år 1925 när Edit var 21 år. Under förlovningstiden beslöt Magnus, som många andra unga män vid den här tiden, att resa till Kanada, för att tjäna pengar, för att sedan kunna köpa hemmanet av Edits föräldrarna. De  ville bli bönder i framtiden. 

Tre år väntade Edit på sin fästman. När han kom hem från Kanada 1927 såg hon en annan man än den unge Magnus som lämnade hemlandet 1925. Han hade slitit hårt i skogsarbete , magrat, blivit ”gammal”och gleshårig. Nu gällde det att väcka kärleken till nytt liv. Ungflicksdrömmen om en stilig ung man, som hållits vid liv via  vackra fotografier tagna av skickliga fotografer i Kanada, passade illa på den man hon såg framför sig. Hon har själv berättat att det var en svår tid, Magnus var som en främling för henne.

Livet tillsammans

De gifte sig 16.sept. 1928. Det första året i Finland arbetade Magnus på Oravais Fabrik i färgeriet. Båda hade svårt att anpassa sig till fabriksmiljön. Men så 1929 köpte de Häggblomska hemmanet.  Nu skulle de arbeta sida vid sida och bygga upp ett hem för sig och sina barn. Först byggdes boningshuset.  Och barn skulle de förstås ha. Edit hade lovat sitt gudbarn Singa (en av hennes systers 16 barn) att när Magnus kommer hem från Kanada så får hon komma och bo hos dem.  Så kom det sig att de genast efter giftemålet hade en liten sexårig flicka att ta hand om. Sedan kom de egna barnen med jämna mellanrum. Tre döttrar Anita 1927, Inga 1933 och Siri 1934.

Huset de byggde var ett av de vackraste i nejden. Att en bondgård skulle ha ett badrum i 1930-talets Finland var ovanligt. Men Magnus och Edit hade stora planer för sitt liv och sina barn, så alla moderna faciliteter skulle finnas i hemmet. Det blev ingen traditionell bondgård. Det fanns personer i bygden som tyckte att det var för ”fint” för en bonde, och var smått avundsjuka. Edit kände sig sedd och uppskattad av sin Magnus, som såg till att även kvinnan skulle få ett bekvämare vardagsliv. Hon var stolt över sin man.  

Sommaren 1938 målades huset, men förstås skulle Magnus och Edit kosta på huset med oljemålning i svag olivgrön färg, i stället för den traditionellt röda  falufärgen. Kan man tänka, är de högfärdiga eller vad?  Allt de planerat stod fixat och färdigt sommaren 1939. Även ekonomin var stabil och alla skulderna för husbygget betalda. Magnus var en idog man. Förutom att han var en god jordbrukare tjänade han extra slantar som nattvakt vid el-verket på Kimo Bruk.

Både Edit och Magnus deltog aktivt i det sociala livet. Magnus i Lantmannagillet och i kyrko-fullmäktige  och Edit i Marthornas arbete.

Hösten  1939 var det oro i landet. Magnus var medveten om vad som var i görningen. Han hade varit inkallad för reservövningar den senaste tiden. Han talade sällan om  denna sak med Edit, men de köpte en radio och Magnus följde noga med nyhetssändningarna. Så en dag kom kallelse till mobilisering. Magnus hade militärgraden undersegeant. Han hörde till de äldre som inkallades  och beordrades ut till Hangöfronten.

Den 14 okt. 1939  lämnade han Edit och de tre småflickorna 5-10 år gamla, och drog ut i krig. Fosterdottern var nu vuxen och hade fått arbete i Vasa. Nu skulle Edit klara sig själv som jodbrukare och barnuppfostrare. Det var aldrig tal om att hon skulle ut i aktiv tjänstgöring vid fronten, trots sin lottautbildning, hon behövdes nu på hemmafronten.  I ladugården fanns nu  många djur.  Sju kor , häst, kalvar, får, gris och höns (ett medelstort hemman i Österbotten) som  hon nu skulle sköta på egen hand.

Hans avskedsord till Edit var ”om något skulle hända mej därute så vet jag att du tar hand om våra flickor, för du älskar dem lika mycket som jag och vill deras bästa”. Föga visste han då att hans dagar var räknade.

Vardagsslitet på bondgården

Hemma på gården hade Edit händerna fulla med gårdens skötsel. Vintern 1940 hörde till de kallaste på länge. Ett stort problem för bonden Edit var vattenbrist. Brunnen sinade, men vatten skulle djuren ändå ha.  Magnus beskrev hur hon skulle lösa problemet som nog var känt sedan tidigare. Det var inte första gången som det var kris på det området. Det var meningen att ny brunn skulle grävas, men krigsutbrottet satte stopp för planerna.

En stor vattenbehållare (i folklig mun kallad ”pisslåran”) som var av trä, fäst på en släde var det redskap som blev ”vattenledning”. Vattnet togs från Kimo å ca ½ km från gården, vid en fors där det alltid var strömt och  isfritt. I det extremt kalla vädret vintern 1940 hann vattnet frysa i kranen (som fanns på vattenbehållaren) innan hon hunnit fram till hemmet. Vi småflickor hade order att ha en kokande vattengryta till hands när ekipaget anlände och då det var bara att ”badda” med hett vatten tills kranen gick att öppna.  

Jag minns hur istappar hängde från Edits vinterkjol . Hon hade en tjock  yllekjol med ränder nertill. Ortens ”maskinstickerska” hade stickat den. Det kom att bli fem vintrar för Edit att upprepa denna procedur med vattenhämtning, innan livet tog en ny vändning för hennes del.

När det gällde tungt arbete, i synnerhet sommartid, fick hon hjälpa av  syster Lisa-Johannas son Paul. En stark 17-årig yngling. Systerns ord till Edit: ”Du får ta hand om Paul så kan han hjälpa dej, han behöver ingen lön bara han får mat, för han äter så mycket och jag har inte mat så det räcker åt alla”. Systern hade blivit änka i unga år,och lämnats ensam med åtta barn att försörja.

Mardrömmen som blev sann

Från fronten kom brev från  Magnus, med de föga uppmuntrande orden,”kulor susar förbi oss natt och dag, ingen vet om vi ser morgondagen”. I början på mars 1940  kom nyheten att det skulle bli vapenstillestånd.

Vilken glädje i hemmet, nu skulle far i huset komma hem ! Men varför kom inget livstecken från Magnus? Han var viceplutonchef i  20 avdelta bataljonen i 1. kompaniet, och Edit visste att han fanns vid Viborgska viken där det varit hårda strider. Dagarna gick och väntan var outhärdlig i hemmet.

Så en kväll när Edit kom från kvällens sysslor  i ladugården såg hon i månljuset att hennes syster  Lisa-Johanna kom gående. Så sent på kvällen tänkte Edit, vad har hon för ärende?

Så fick Edit ta emot det tunga beskedet  att hennes livskamrat Magnus saknades och troligen stupat i de hårda striderna vid Nisalahti på Viborgska vikens nordvästra strand den 6 mars 1940. Ingen visste med  säkerhet hur det förhöll sig, förhållandena var kaotiska, striderna hade varit hårda. Edits liv slogs i spillror. Vad gör en kvinna i den situationen? Nu skulle hon fortsätta livet ensam  med sina  tre småflickor. Det fanns ju hoppet om att han kanske tagits som krigsfånge, men det tvivlade Edit på. När Magnus for sista gången från hemmet tog han med sig sin egen revolver. Edit undrade varför han tog den med  sig. Han lär ha yttrat, ”ingen ryss tar mej levande”. Han satt inne med mycken information inom försvaret på grund av sin position i armen,  han tänkte kanske på vad som skulle ske om han togs till fånga, och blev misshandlad.

I sorgens och saknadens tid

Vid den här tiden talades det inte om ”sorgearbete”. Det var ju så många i samma situation, var och en fick klara sig bäst man kunde.  Bekräftelse om vad som inträffat och beklagandet kom per post från pastorskansliet och från sjävaste ”Marskalken”, men Edit ville inte ens läsa det, hon slängde det i byrålådan. Vad hon ville det var att få sin make tillbaka, det var det enda hon kunde acceptera i sitt chocktillstånd.

Ryktena kom och gick. Än hade någon sett att han ”fallit”, än hade någon hört av ”någon” som lyckats rymma ur ryskt fångläger, och där hade de sett Magnus. Så snart någon kom hem som varit på samma ställe som Magnus cyklade Edit iväg för att fråga om de sett , hört eller visste något om honom. Hon måste ju sköta de vanliga rutinerna på gården och hålla modet uppe för flickornas skull, men tankarna var hos Magnus . Var fanns han?

Den vådligaste ”sökresan” gjorde hon till Villmanstrand. Där det skulle ske en stor massbegravning  sommaren 1940 eller 41 i ”Den okända soldatens grav”. Det var stupade som av någon anledning inte kunnat identifieras. Det hade kommit till Edits kännedom att anhöriga till de som stupat  kunde komma dit och se ifall det var något som de kunde identifiera av de föremål  som hittats hos den stupade, och som hade lagts ovanpå kistan. Edit fattade beslutet att  dit måste hon resa, kanske kunde hon få klarhet, kanske finna spår av något klädesplagg eller dylikt som hon kände igen. Jag ser ännu för min inre syn  när hon lämnade oss barn i mormors vård och cyklade iväg med sorgfloret fladdrande för vinden. Det var på försommaren. Hon cyklade den långa vägen ca 35 km till Jeppo station. Hon hade väl knappast åkt tåg idigare, än mindre kunde hon tala finska. Men iväg måste hon. Mosterbarnen skötte ladugården.

Ryktet om att Edit var på väg till Villmanstrand nådde Magnus bröder. En av dem, äldre brodern Emil arbetade på Järnvägsverkstaden i Vasa. Han  slängde av sig verkstadskläderna och hann precis  till Seinäjoki just när tåget kom från Jeppohållet. Edit berättade efter resan vilken lättnad hon kände när hon genom kupèfönstret såg Emils hatt som ”guppade” på perrongen.

Resan blev en besvikelse för henne. Visserligen såg hon ett par stumpor som precis liknade dem hon själv stickat åt Magnus, men vakten som fanns med sade ”tyvärr, det finns hundratals liknande strumpor ”. Med facit i hand vet vi att det var det enda rätta. Men hon var desperat och sorgsen.

Trots sorgen tänkte hon i alla fall på sina småflickor, och vid hemkomsten fick vi yngre flickor varsin docka. Köpta dockor var ju rena lyxen . En hade röda kläder och den andra blå. Mor Edit hade alltid klätt min yngre syster och mej  enligt tvillingmodellen. Ett år var åldersskillnaden mellen oss. Även dockorna var ”tvillingar”.

Det första hon gjorde när hon kom hemcyklande från Jeppo  på natten, var att gå till ladugården för att se till djuren. Då hade det skett, det som Magnus väntat så ivrigt på ett år tidigare. Det unga stamboksstoet Lea hade fått sitt första föl. En ödets ironi. Edit satte sig på en sten på gården och tårarna flödade. Spänningen efter den omtumlande resan och oron för hästen tog ut sin rätt.  Men nu måste hon orka vidare. Så var det bara.

Bilden klarnar

Småningom kunde man pussla ihop vad som hänt där ute vid fronten. Magnus anförde sin grupp mot vad han uppfattade som fiender. De hade en byggnad (ria) framför sig. Plötsligt ropades det så kallade ”lösenordet” på finska från de som befann sig i rian. Ledarna för gruppen (tre personer) ställde sig upp och diskuterade , vad gör vi nu?. Magnus lär ha sagt ”skjut inte mera pojkar vi skjuter på eget folk”. De tre blev en ypperlig måltavla och kulorna haglade. Fienden hade lyckats få reda på det finska lösenordet. Där och då klipptes livstråden av för Magnus del.

Edit måste nu godkänna fakta. Hon satte in en dödsannons på ortens tidning som vittnar om hennes sorg och saknad men också om fosterlandskärlek. 

Sökandet

Nu ville Edit göra allt för att få hem Magnus till Oravais och i vigd jord. Hon hade mardrömmar, och i sin sorg kunde hon inte alltid skilja på dröm och verklighet. Hon hade hallucinationer om att Magnus kom till henne med olika budskap om nätterna när hon inte kunde sova. Vi barn fick också höra hennes ”berättelser” när hon talade med sin syster. En ”syn” som gav tröst åt oss alla var följande: hon satt på sängkanten (troligen sommaren -40) och grät. Plötsligt ser hon Magnus komma på vägen  och om en stund står han i sängkammardörren och frågar ”varför gråter du?” Hon svara ”jag gråter för att alla andra kommer tillbaka från fronten, men inte du”. Då ler han och säger, ”inte ska du gråta, jag har det mycket bättre där jag är nu”. Hon trodde verkligen att han ”uppenbarat” sig för henne. Verkligen en tröst för henne. Hon såg även änglarna ”ovan där” som kom med budskap. ”Dessa äro de som kommit ur den stora bedrövelsen, och som  har tvagit sina kläder vita  i lammets blod”.

Det var fullt kaos i Edits liv. Det fanns vänner som ville hjälpa, men underligt nog också sådana (kvinnor) som sade, ”hon har varit så högfärdig när hon satt där i kärran bredvid Magnus, nu får hon visa vad hon går för”. Underligt att krig gör folk så  känslolösa och hatiska. Hon var iakttagen från alla håll. Även utnyttjad av vissa personer i sin omgivning. När hon upptäckte sin egendom hos grannen så var hans ursäkt, ”jag har bara lånat, jag tänkte nog föra tillbaka”. Han hade gått in i ett av husen när hon var borta och ”lånat”. Det var inte enda gången som hon utsattes för olika former av trakasserier.

Magnus bästa vän och jaktkamrat Viktor Thors erbjöd sig att sommaren 1940 eller 41 att åka iväg till den del av landet som nu var tillgängligt för att  gräva och söka efter gravar. Han hade kamera med sig och hela resan är dokumenterad, Edit fick nu se  bilder på platsen där Magnus stupat. De fann nog gravar, men ingen Magnus. 

Så kom fortsättningskriget. Det blev hårda tider för alla. Det som hänt Edit gjorde henne starkare, som människa. Hon föstod nu att det är på henne det beror om flickorna skall få ett drägligt liv. Det unga prisbelönta stoet måste till hennes stora sorg överlåtas åt Magnus bror, med villkor att om Magnus kommer tillbaka levande så skall stoet och fölet lämnas tillbaka. Det var en olyckshändese som bidrog till det drastiska arrangemanget.

Följande hände vintern -41. Edit var på väg hemåt från en färd från Oravais kyrkby. Hästen blev rädd av någon anledning och satte i sken. Vid en åbro slog ”kibickan” i järnbalkarna, fimmelstängerna gick av och Edit föll ner i ån, som tack och lov var tillfrusen. Hästen satte ensam iväg hemåt (4 km), i fullt sken. Byborna förstod att något hänt, och satte igång att leta. Edit som varit  avsvimmad hade vaknat och kravlat sig upp ur åkanten. Det kunde ha gått riktigt illa och flickorna kunde ha lämnat alldeles ensamma utan föräldrar, det ansåg Magnus bröder, därav arrangemanget med stoet Lea.

Men nu måste  Edit skaffa sig en ny häst. Hon köpte då  ”krigsveteranen” Putte, som på grund av att han var ”skotträdd” måste hemförlovas. Men där hade hon också otur. Följande sommar hade Putte tagit sig ut  ur hagen, hälsat på en annan häst och blivit sparkad så ett knä på bakbenet krossades. Edit visste inte hur stor skada det var, men när någon dag hade gått tillkallades veterinär som konstaterde att benet var både krossat och infekterat. Veterinären som hade rykte om sig att vara barsk och ”läst lagen” för bönderna kom för att inspektera situationen. Nu var måttet rågat för Edit. Hon grät strida tårar och var utom sig av sorg. Jag kommer mycket väl ihåg den resliga veterinären. Han hette Jan Hård av Segerstad. Jag kommer ihåg hur han tog Edits händer och sade , ”inte skall du gråta, du  har ju tre fina barn att leva för, jag skall se till att din häst blir bra, men det fordrar stor arbetsinsats av dej, men gör som jag ordinerar, och Putte blir nog frisk”. Han tillade ”du behöver inte betala något för mina besök”. Vi barn följde intresserat med hur veterinären arbetade, det var spännande varje gång han kom till gården.

Att få Putte frisk var ganska riskabelt för Edit. En slang opererades in i knäet och den skulle spolas två  gånger per dag. Putte var nu så utmattad (han kunde inte lägga sig) så när hon stöttade honom på ena sidan (vid rengöringen) så lade han hela sin tyngd på henne. Hon kunde ha lämnat under hästen om han ramlat ihop. 2-3 gånger per dag skulle han ut och motioneras. Hästen som hade ont, blev ”bitsk” och svårhanterlig. Nu kom sanitetslottans kunskaper till nytta. Putte blev frisk och levde till hög ålder.

Slut på väntan

Det var nu augusti 1943. Edit hade skaffat sig en telefon något år tidigare. Den kom till nytta också för  byborna, det fanns inte så många telefoner på nära håll, så Edits hem blev ”telefoncentral” . Vi flickor gick med telfonbud till grannar och vänner.

Nu kom ett speciellt samtal som hon  väntat på i två och ett halvt år. Magnus ”grav” hade hittats. Kistan (lådan) var på väg hem till Österbotten. Med hjälp av ”dödsbrickan” kunde han identifieras. Edit ville att han skulle komma hem till sin gård, därav kom det sig att Magnus fördes till hemmet och placerades i ”boden”. En kistkläderska tillkallades och ”lådan” fick en uppsnyggning liknande det som var brukligt för kistor i trakten.

Men var det verkligen Magnus? Edit var tvivlande efter allt hon gått igenom. Magnus bröder öppnade kistan, men ville inte låta Edit se vad som fanns där. ”Det är ingenting för en kvinna att se” var deras resonemang. Edit blev upprörd. Då kom goda vännen Viktor till hjälp. ”Om du verkligen vill se Magnus så kommer jag och öppnar kistan åt dej”. Så skedde och Edit kunde se och känna igen ”hårfästet” och färgen på håret som hon så väl kände. Nu var hon säker, det var han som låg där.  Hon bara måste se, för att kunna tro, men det var en påfrestande upplevelse. Kvarlevorna låg i en pappersäck, som Viktor öppnade med en kniv som han hade med sig. Flickorna var nu 10-14 år gamla Vi såg ju kistan , men aldrig vad som fanns där inuti.

En hederlig begravning skulle han få. Trots att det var brist på allt så kunde Edit, tack vare att hon var bonde, bjuda på både mat och dryck efter bygdens sed. Byns folk hjälpte till på olika sätt. Ungdomsföreningen, Marthorna och Lottorna hjälptes åt att göra begravningen till minnesvärd hedersbetygelse för ”bygdens son”. 

Livet går vidare

Edit som hade ett starkt socialt engagemang månade om de som hade det knapert. Vid den här tiden fanns det ingen folkpension, och många äldre hade svårt att klara sig. Edit delade med sig av vad som fanns på gården.Till jul, påsk och andra högtider förde hon mjölk till några gamla kvinnor, och även bröd när hon bakat.

Tack vare systerns vuxna barn fick Edit den hjälp hon beövde i de så kallade andtiderna. Vårsådd, höbärgning och skördetid.

Så kom det order från landets ledning om arbetsplikt för alla vuxna män. Det innebar bland annat att i gårdar där det fanns flera vuxna män, som av någon anledning inte var vid fronten, så måste de hjälpa till där arbetskraft behövdes. I byn fanns det några av dessa män. En av dem kom till Edit och begärde att få komma som hjälpare till hennes gård. Han bodde tillsammans med sin bror och syster och ville inte bli kommenderad långt bort från byn. Året var 1944 när han blev arbetshjälp åt Edit . Han hette Oskar, var ”gammal ungkarl”, affärsman och slaktare. Verbalt skicklig och övertygande, han  lade sin tjocka plånbok på skåpet när han gick ut på arbete, så att vi kunde se hur rik han var.

Vad som hände där på åkrar, ängar och lador vet jag inte, men plötsligt blev det förlovning, och kort därefter äktenskap. Edit väntade barn, och att vara ogift mor var inte att tänka på. Vi barn fick inget veta på förhand, men Oskar visade sig från sin allra bästa sida gentemot oss flickor. Så i början på juni  1945 födde Edit, då 42 år gammal en son. Hon hade alltid önskat en son så han var välkommen. Även hennes flickor var förtjusta i en lillebror. Han blev deras ”skötebarn”.

Bakslag

Så plötsligt visade äkta maken en sida hon inte kände till. Svartsjuka. Först mot Edits flickor, som kom emellan makarna, och  så småningom även mot den egna sonen. Nu börjar Edit förstå att hon gjort ett stort misstag, men nu var det för sent. För en gammal ungkarl som aldrig behövt ha ansvar för någon annan än sig själv fanns det  nu plötslgt tre tonårsflickor och en baby som han skulle leva tillsammans med. Han var affärsman inte jordbrukare. Det blev en turbulent tid för Edit. Hon jämförde den nye maken med Magnus och den livsstil de båda hade haft . Det var otänkbart att någon skulle kunna ersätta Magnus. Det blev slitningar i hemmet.

Hårda duster utspelades, för det  mesta verbalt, men upprörande för de inblandade. Edit uppmanade flickorna med orden ”tala inte om för någon hur vi har det hemma, så här ska inte ett hem vara”. Hon skämdes för att hon gått i fällan och ville att byn inte skulle veta hur läget var. Men det gick inte att hålla hemligt. Genom sina handlingar kunde folk se hur Edits flickor redan som barn fick arbeta med jordbruket som fullvuxet folk. Edit visste ”styrkorna” hos sina barn, så den äldsta flickan (liten och späd) sändes till samskolan i Vasa i god tid före nya äktenskapet. Mellanflickan (undertecknad) hade gott humör och var verbal (kunde försvara sig) medan lillflickan som alltid varit ”mammas flicka” och ville sitta i mammas famn stannade nära sin mor. Det blev mellanflickan Inga som fick ta ansvaret som arbetspartner åt sin styvfar, Siri blev ”barnflicka”. Edit tyckte nog att det var tungt för en 13 årig flicka att hugga i skogen och gräva diken, men vad kunde hon göra. Men god och näringsrik mat skulla arbetsfolket ha, det var viktigt för Edit att maten var smaklig och tillräcklig. Lite uppmuntran fick flickorna också. En sådan dag var  sommaren 1949 när hon cyklade 10 km till en butik för att köpa de åtråvärda nylonstrumporna (glasnylon) åt sina döttrar. Nog blev mottagarna glada.

Sedan Magnus stupat hade Edit arbetat med tungt kroppsarbete, det  hörde ju till jordbrukaryrket. Nu sade kroppen ifrån. Edit var nu 50 år. Hon fick svår värk och ömma leder, och blev mycket svårt sjuk. Reumatism och ledgångsinflamation var diagnosen.  Sjukdomen förvärrades  och efter två år kunde Edit varken gå eller äta själv.

Nu gick det inte längre att tiga och tåla och arbeta. När hon fyllt 54 år fick hon plats på reumasjukhuset i Heinola, hon var då  helt utslagen. Med rätt behandling, sin viljestyrka och med tanke på  sonen ensam hemma som for illa så kunde hon ”stå på fötter igen” efter ett halvt års behandling.

Döttrarna hade gift sig och flyttat från hemmet. Sonen gifte sig och blev ny bonde på hemmanet . Edit fick bo kvar i gården och hjälpte den nya generationen  som växte upp,  så gott hon kunde.  Hälsan var inte den bästa, men genom de guldinjektioner hon fick på Vasa centralsjukhus med jämna mellanrum kunde hon leva och bo hemma. Över 10 år fick hon guldinjektioner regelbundet. Läkaren sade att ingen annan av hans patienter klarat av så mycket guld i sitt blod så länge som hon. Edits liv var tufft, men hon klagade aldrig, varken över sin sjukdom eller sin situation som inte var så glädjefylld.

Hösten 1981 försämrades Edits hälsa, hon var nu 77 år. Hon kunde inte längre bo hemma. Maken hade dött några år tidigare. Edit var till sin natur gladlynt, och sjöng ofta.  Ännu på sjukhuset sjöng hon för sin medpatient som hette Anna, sången hon sjungit som ung, ”Lilla vackra Anna”. Anledningen varför hon kom in till sjukhuset var överdosering av smärtstillande medicin under flera veckors tid. Efter avgiftningen överfördes hon så till bäddavdelning i Oravais.

Epilog

Nu mådde Edit ganska bra. Yngsta dottern Siri som bodde i Sverige och varit ”mammas flicka”  besökte Finland en månad varje sommar. Vårvintern 1982 skrev hon brev till Edit att hon kommer till Finland före sommaren i år. Hon oroades av att något skulle hända mor Edit och att hon inte skulle leva till sommaren. Vi intygade henne att Edit nu mår bra, och är på gott humör, hon kommer att leva länge än. Men nej Siri måste bara komma.”Tänk om det händer mamma något och jag inte skulle hinna träffa henne”.

Hon ordnade tjänsteledigt och kom till Vasa en fredagkväll. Hon övernattade hos sin syster  i Vasa (undertecknad). Nu råkade det sej så att systern som var körsångare hade en konsert på fredagkvällen och inbjöd sin syster till konserten, med löfte att ”vi far till mamma tidigt i morgon bitti”. Sagt och gjort, hon kom med på konserten.

Följande morgon när vi stod klara för att besöka Edit och tar på oss kapporna ringer telefonen. Det är från bäddavdelningen I Oravais. ”Vi har tråkiga nyheter åt er, er mamma dog för en timme sedan.” Döm om vår bestötning. Hur kunde något sådant hända och utan varsel? Stackars Siri som kommit lång väg enkom för att hälsa på Edit. Hon blev helt förtvivlad och ångerfull. ”Varför for jag inte i går?”

Ja varför? Jag tror att det var ödet som ingrep. Edit var så förändrad efter sjukhusvistelsen och

avgiftningen så det hade inte varit ”hälsosamt” för Siris egen känsliga person att se förfallet.

Vad hade hänt? Personalen hade varit in med morgongröten som Edit åt med god aptit. ”Bästa gröten jag ätit på länge” tyckte Edit. De var gudstjänst i sällskapsrummet och när de skulle hämta Edit 10 minuter senare  var det redan för sent. Blodstörtning var orsaken. Vi visste att hon fått mycket guld och övriga mediciner i sin kropp under många, många  år, och nu gav blodkärlen upp. Ett blodkärl i matstrupen hade brustit. Vi ombads att inte komma dit förrän senare på dagen när de städat upp, så Siri fick aldrig ta ett ordentligt avsked av sin älskade mamma.

Mor Edits ord som hon ofta upprepade de sista åren var:

Tankar, tankar otaliga tankar sägen var kasten i ankar

barn av en sällare värld finns det ett mål för er färd?

Med denna berättelse vill jag hedra och ära min mor Edit, som trots krigets hårda lott, en svår sjukdom och andra misslyckanden ändå aldrig klagade.

Frid över hennes minne.