1917 

Vad tänkte Wilhelmina 57 år gammal

på Grönkulla i Smörvik

änka efter snickaren Karl Gustav

som dog år 1897, 45 år gammal

efterlämnande hustru och fem minderåriga barn

av dem är Aina äldst 14 år gammal

År 1917 är de nu vuxna barnen utflugna

Vera Wilhelmina dog redan 1895 just ett år fyllda

Isidor skriver från Melbourne: 

Kära moder Tusen tack för brefvet som jag erhölde för en par dagar sen dett sista brefvet var 5 månader på vegen Jag mor bra och arbetar varje dag men för tillfället är tiderna mera oroligt. Allting är durt det kostar mig 30 mk i veckan endast för mat besider andra tsjulder jag har nog ganska bra lön 14 mk om dagen förtillfellet men dett gor nog allt jag kan inte spara mycket av dett 

Nu för tillfellet är jag i Melbourne och firar Posken vid mina bekanta men efter en par dagar så börjas arbete igen 

Jag har sett i tidningarna att der har blivit oroliga tider i Ryssland men jag hoppas det blir betre nu  

Från Cardiff kommer brev från Ivar: 

Är nu i England vi blef torpederade i sista måndags utan någon föregående varning men vi blevo alla reddade vi hade ganska hett om örona alla våra saker gick med fartyget till botten 

Wi var tri fartyg i sellskap alldeles nera varandra två hundra mil ut till sjöss och alla tri flög nästan samtidigt i luften 

Jag skall söka mig ut igen så fort som möijligt skulle vi komma ut från Europa så kommer jag nog inte till bac mera under krigstiden 

Nogot skillt vet jag ej att berätta endast adjö och manga helsningar  

Aina, som arbetar som biträde på Länssjukhuset i Kuopio, skriver regelbundet till musikern Albin, på västfronten i tyska armén,

och får lika flitigt intetsägande brev av honom vilka omtala att han ännu lever.

Men den 1 juni 1918 skriver Albin till Aina, som då är på Grönkulla i Smörvik: Du kan ej tänka dig hur glad jag blef när jag fick dit bref, den första från land till land sedan 1914. Jag måste tillstå att jag varit rätt om dig när man läste i tidningen att inbördes krig rasar i Finland. Mitt andra älskade fosterlandet, det har varit förfärliga tider… Du skref att mitt sista bref dat 6 dez 1917 fick du på nyårsdagen. …Jag hade mycket att skrifva, men det måste väl ännu tills vidare bli – så mycket bara vill jag underrätta dig att jag är soldat sedan 1915 och befinner mig i en Regimentsmusikkapell på västfronten för tillfället. Gud vare tack och lof är jag frisk och kry, och äfven har jag alla strapaser och ansträngningar godt öfverstått.  

Elsa har tjänst i Helsingfors, om henne skriver Wilhelmina till sin syster i Åbo: Elsa är fortfarande i Hfors har det hämst svårt med maten såsom dett är övär alt kaffe är ei att tala om  

Från Dagmar kommer brev från Petrograd: 

Kära moder! 

Skriver nu i allra största hast några rader för att underrätta mamma om att jag har flyttat från min gamla plats Tänkte först komma hem men blev sedan erbjuden en mycket god plats en bekant fru frågade om jag ej vill antaga den jag var med om saken och i går kom jag hit. Ännu har jag inte mycket säga men jag tror nog att det går ann. Här är fru, två redan stora poikar herrn är officer samt i Narva så att det är ändast tre personer. Fyra ganska stora rum kök för mig som tambur samt badrum Större lön har jag här också samt större frihet. Här förstår man inte ett ord vare sig finska eller svenska naturligtvis litet svårt för mig men det går nog bara man blir van jag är ej dess vidare rädd utav mig en herre sade engång om mig den där flickan ser ej ut som om hon skulle vara engslig för något. Mammas brev har jag erhållit tack så mycket därför. Jag tror det är klokare att ännu en tid stanna här längre fram vet man ju inte vad det blir. Av Aina har jag haft flere brev hon skrev flere brev efter varann samt bad mig inte stanna här i Petrograd jag måste fara till Finland men nu det sista brevet skrev hon att jag kanske ändå är klok som stannade.  

Och vad säger Wilhelmina åt gossen hon har hand om

barnbarnet nu fem år gammalt

— min far.