Wilhelmina Gustafsson – brev 1917
Vad tänkte Wilhelmina 57 år gammal
på Grönkulla i Smörvik
änka efter snickaren Karl Gustav
som dog år 1897, 45 år gammal
efterlämnande hustru och fem minderåriga barn
av dem är Aina äldst 14 år gammal
År 1917 är de nu vuxna barnen utflugna
Vera Wilhelmina dog redan 1895 just ett år fyllda
Isidor skriver från Melbourne:
Kära moder Tusen tack för brefvet som jag erhölde för en par dagar sen dett sista brefvet var 5 månader på vegen Jag mor bra och arbetar varje dag men för tillfället är tiderna mera oroligt. Allting är durt det kostar mig 30 mk i veckan endast för mat besider andra tsjulder jag har nog ganska bra lön 14 mk om dagen förtillfellet men dett gor nog allt jag kan inte spara mycket av dett
Nu för tillfellet är jag i Melbourne och firar Posken vid mina bekanta men efter en par dagar så börjas arbete igen
Jag har sett i tidningarna att der har blivit oroliga tider i Ryssland men jag hoppas det blir betre nu
Från Cardiff kommer brev från Ivar:
Är nu i England vi blef torpederade i sista måndags utan någon föregående varning men vi blevo alla reddade vi hade ganska hett om örona alla våra saker gick med fartyget till botten
Wi var tri fartyg i sellskap alldeles nera varandra två hundra mil ut till sjöss och alla tri flög nästan samtidigt i luften
Jag skall söka mig ut igen så fort som möijligt skulle vi komma ut från Europa så kommer jag nog inte till bac mera under krigstiden
Nogot skillt vet jag ej att berätta endast adjö och manga helsningar
Aina, som arbetar som biträde på Länssjukhuset i Kuopio, skriver regelbundet till musikern Albin, på västfronten i tyska armén,
och får lika flitigt intetsägande brev av honom vilka omtala att han ännu lever.
Men den 1 juni 1918 skriver Albin till Aina, som då är på Grönkulla i Smörvik: Du kan ej tänka dig hur glad jag blef när jag fick dit bref, den första från land till land sedan 1914. Jag måste tillstå att jag varit rätt om dig när man läste i tidningen att inbördes krig rasar i Finland. Mitt andra älskade fosterlandet, det har varit förfärliga tider… Du skref att mitt sista bref dat 6 dez 1917 fick du på nyårsdagen. …Jag hade mycket att skrifva, men det måste väl ännu tills vidare bli – så mycket bara vill jag underrätta dig att jag är soldat sedan 1915 och befinner mig i en Regimentsmusikkapell på västfronten för tillfället. Gud vare tack och lof är jag frisk och kry, och äfven har jag alla strapaser och ansträngningar godt öfverstått.
Elsa har tjänst i Helsingfors, om henne skriver Wilhelmina till sin syster i Åbo: Elsa är fortfarande i Hfors har det hämst svårt med maten såsom dett är övär alt kaffe är ei att tala om
Från Dagmar kommer brev från Petrograd:
Kära moder!
Och vad säger Wilhelmina åt gossen hon har hand om
barnbarnet nu fem år gammalt