Marika Slotte - en småbarnsmamma i arbetslivet

Det är augusti 2012. Jag står böjd över ett skötbord och fascineras av vårt fjärde barnbarn. Hon kanske ler mot mig redan trots att hon är nästan nyfödd. Jag petar på henne och leker med hennes ben och fötter. Hennes pappa står bredvid, han ler och frågar: ”Månne du återupplever nånting nu?” ”Ja, absolut”, svarar jag.

För så är det. Vi har fyra barnbarn och jag har varit lite förvånad över mitt minst sagt intensiva intresse för deras utveckling och över min hundraprocentiga fokusering på deras väsen varje gång vi är tillsammans. Jag förundras över varje framsteg och jag njuter av att följa med hur de leker.

Jag insåg först för ett antal år sedan att jag bär på en sorg och en saknad i förhållande till mina egna döttrar från deras småbarnstid. Jag har varit en förvärvsarbetande mamma med förmåga att fokusera på arbetsuppgifter och att stora delar av dagen nästan glömma att jag har familj. Jag har tänkt positivt och intalat mig själv att barnen haft det bra.
I maj 1979 föddes första dottern efter en graviditet som jag nästan frossade i. Det var så fantastiskt spännande att vänta barn! Jag hade i tre års tid jobbat som skolkurator i en nyländsk landskommun och jag hade långa arbetsresor. Redan i ett tidigt skede av mammaledigheten insåg jag att jag absolut ville bli hemma en längre tid, jag kunde bara inte tänka mig att fem hela dagar i veckan lämna ifrån mig en liten baby som varken kunde gå eller tala. Livet ville annorlunda och redskapet var en pytteliten annons i Hbl i februari 1980 om ett jobb som helt motsvarade min utbildning: en barnneurologisk arbetsplats i Helsingfors sökte en psykolog 17 timmar i veckan – och det genast. Jag fick tjänsten och avbröt min mammaledighet. Min man och jag var helt eniga om att det här var en chans jag kanske inte mera skulle få. Det var väldigt ont om svenskspråkiga psykologtjänster i huvudstadsregionen. Min finska? Jag är född i Jakobstad och har vuxit upp, gått i skola och studerat i helt svenskspråkiga miljöer… Uteslutet att ens tänka på att söka jobb på det språket.

Vår dotter var nu nio månader. Vi lyckades hitta en mycket bra och kompetent dagmamma, en familjedagvårdare med lång erfarenhet. Jag tyckte att livet log. Jag ammade dottern på morgonen och överlämnade henne till pappan för att föras iväg. Jag hade inte körkort. Åkte in från Esbo till Helsingfors på jobb, kom hem något urblåst men stimulerad, ammade dottern igen och umgicks med henne resten av kvällen. Två vardagar i veckan var hon och jag på tu man hand. Det blev snabbt sommar, pappa grundskolläraren blev ledig i början av juni. Han skötte sin dotter med stor bravur tills jag kom hem från jobbet och tog över. Sommar och semester var en lycklig tid.

Vår dotter fann sig småningom tillrätta hos dagmamman efter att ha reagerat en hel del med gråt i början. Den gråten hörde jag aldrig. Min man kan ännu idag berätta hur illa det kändes att lämna henne – trots att dagmamman försäkrat honom att hon nästan genast brukade lugna sig och bli glad. Hon åt bra, sov bra och utvecklades snabbt, speciellt språkligt. Också vi var lugna och nöjda och jag hade dessutom tagit till mig den tröstande teorin om att det är lättare för ett barn att skiljas från mamman om det går via pappan… Min förman på jobbet, en känd och uppskattad psykiater, uppmuntrade mig dessutom redan under anställnings-intervjun med att säga att små barn under tre år klarar av separationer om det finns en god ersättare. I vårt fall var det så och jag kan inte vara nog tacksam för att vi hade denna fina dagmamma.

Vi tyckte också att vi inte hade några alternativ, vi behövde två inkomster. Min mans lärarlön var inte hög och vi skulle aldrig lyckas flytta bort från de sjaskiga lärarbostäderna och skaffa eget bättre boende om inte också jag jobbade. Bostadspriserna i Esbo kändes svindlande. Och visst, jag VILLE jobba! Jag fick användning för min utbildning, jag stortrivdes på arbets-platsen.
Efter ett år förvandlades min deltidstjänst till heltid. Tunga dagar, trötthet när jag kom hem. Vår andra dotter föddes i juli 1982. Mammaledigheten och den förlängda vårdledigheten blev en av de bästa tiderna i mitt liv. Storasyster började i halvdagsbarnträdgård och livet log. Så blev min vikarie på jobbet gravid och det uppstod krav på att jag skulle komma tillbaka. Om inte – då borde tjänsten kanske lediganslås, av ”kontinuitetsskäl”. Jag valde att gå tillbaka efter nyår.

Vi lyckades snabbt ordna någorlunda god dagvård åt våra då 4- och 1½-åriga flickor. Åren som följde skulle innebära många tillfälliga lösningar, tills vi äntligen hittade den person som kom att ta sig an döttrarna under en längre tid. 1985 fick jag tjänst som lärare på Helsingfors svenska sjukvårdsinstitut och efter det blev arbetstiderna betydligt mer flexibla. Flickorna växte, tillvaron blev hela tiden lättare och åren med de ständiga skilsmässorna från små barn föll småningom i glömska.

För kanske tio år sedan fann jag mig plötsligt skriva en insändare till Hbl, ett bidrag till en av de många dagvårdsdebatter som florerade på insändarsidan. När man skriver så uppstår ibland plötsligt helt nya tankar. Jag ställde mig själv (och Hbl:s läsare) frågan om huruvida all denna så kallade utbrändhet som idag tycks finnas bland medelålders och äldre kvinnor har att göra med att de/vi lever med omedvetna och obearbetade skuldkänslor från olika bristfälliga dagvårdsarrangemang. Samt det att vi missat stora delar av våra barns utveckling. Vi som blev mammor på 70- och 80-talen var starkt påverkade av tidsandans feminism. Vi itutades med hur viktigt det var att komma ut i arbetslivet och hur bra det var för barnen att vistas och fostras på daghem. I den politiska dagvårdsdebatten hörde man väldigt sällan något om forskningen och teoribildningen som gäller bindning och separationskänslighet. Det var också mycket vanligt med onyanserade påståenden om barnets sociala utveckling och vikten av kamratkontakter. ”Också en 9-månaders baby drar nytta av att börja få kompisar”.

Väldigt sällan läste man inlägg av kvinnor som uttalade att de saknade kontakten med sina små barn. Att de stannat hemma om de kunnat välja. Jag har tyckt mig märka att debatten idag kanske börjat förändras en aning.
Det som vår familj helt och hållet har saknat var hjälp och uppbackning av mor- och far-föräldrar i vardagen. Mormor och morfar bodde i Jakobstad, farmor i Uleåborg och farfar i Pargas. När de besökte oss, eller vi dem, fick vi en liten aning om hur det hade varit med den äldre generationen närvarande. En lättnad, en avlastning, men framför allt mentalt stöd och viktiga tilläggsmoment i uppfostran! Vi hade ju ”utvandrat” från våra hemorter på grund av studier och arbete och vi förlorade därför på många sätt kontakten med våra egna föräldrar. Många av oss hade dessutom, såsom i mitt fall, vuxit upp med en hemmamamma och vi hade inga perspektiv på hur man ska lösa situationen med två yrkesarbetande föräldrar och små barn som har behov av dessa. Vi körde på, vi tänkte inte efter.

Idag – med det uttjatade ”facit på hand” – funderar jag mycket över hur vårt liv hade sett ut om vi gjort andra beslut. Jag hade mycket väl kunnat stanna hemma med vår första baby. Vi hade naturligtvis varit ganska fattiga utan min inkomst, men vi hade klarat oss. Jag skulle knappast ha blivit uttråkad, jag hade definitivt sysselsatt mig på många sätt och ansträngt mig för att skapa nya sociala kontakter. Småningom kanske jag hade fått den där tjänsten jag drömde om. Eller också inte. En helt annan yrkesbana hade också varit möjlig.

Jag tänker ibland att den enda rätta vårdaren för små barn är en förälder i hemmet. Samtidigt tänker jag att det är väldigt berikande och stimulerande med god småbarns-pedagogik som praktiseras av glad och intresserad personal. Och en mamma som får en lämplig dos av vuxenstimulans i arbetslivet är antagligen en tillräckligt bra förälder. Det viktigaste är att vara medveten om huruvida man har en valmöjlighet eller inte. Och att inse när man kanske kör med bortförklaringar som inte ger hela sanningen. ”Vi behöver två löner” är nog ett påstående som kunde granskas mer kritiskt. Hur hög levnadsstandard behöver vi egentligen?
Många av oss som var småbarnsföräldrar på 80-talet hade en i vissa avseenden enkel tillvaro. Det var lätt att hålla ordning i hemmet eftersom vi inte ägde några större mängder kläder, leksaker eller husgeråd. Matlagandet gick snabbt, ingen hade dåligt samvete över färdiga makaronilådor, leverlådor eller köttbullar. Vi åkte inte runt på en massa evenemang och vi reste sällan utomlands, jämfört med dagens familjer. Kravnivån på underhållning och stimulans var låg. Vår ena dotter frågar oss ibland vad vi egentligen gjorde.

Vi som idag är så kallade storföräldrar har många synpunkter på hur småbarnsfamiljer ska leva sina liv. Vi tycker att vi genast ser en dålig dagvårdslösning, en lite bättre sådan eller en ganska idealisk situation. Vi har svårt att förstå varför unga familjer belastar sin tillvaro med i vårt tycke onödiga prylar, aktiviteter och krav. Vi skulle så gärna ställa upp med alla våra fiffiga synpunkter och läsa högt ur vår egen facit. Vi tycker kanske att man inom dagvården ställer alltför höga krav på de smås självständighet och kompetens. Använda kniv redan? Klä på sig själv så här tidigt, varför det? För det mesta bemöts våra invändningar med irriterade fnysningar och logiska motargument.

Vi som tycker att någonting gick oss förbi kan ändå idag delvis ta igen det vi förlorat. Vi byltar ordentligt på oss för att gå till lekparken med våra barnbarn. Vi försöker få dem att gilla samma mat som deras föräldrar (kanske) gjorde. Vi har en uppsjö av mer eller mindre värdefulla barnböcker som vi med stor förtjusning läser högt ur. Vi skaffar klassiska barnfilmer på DVD – filmer som vi med förskräckelse inser har passerat sitt bäst-före-datum. Hur kunde man så okritiskt svälja sådant? Vi kan lära oss nytt: också en 65-åring klarar av att handla vettiga Frozen- eller Star Wars-produkter. Vi är något mer kunniga inom den aktuella barnkulturen än våra egna föräldrar; jag undrar om min mamma och pappa ens visste vem Alfons Åberg var? Flickornas farfar hade absolut ingen aning.

Och vi finns till hands – många av oss. Vi kan ställa upp och lappa på om småbarnsfamiljerna känner att orken just då tryter. Vi erbjuder oss som barnvakter, vi bjuder hem och blir hembjudna. Vi får i bästa fall en chans att åter uppleva en period som för många av oss blev kvar i sinnet som något som gick alldeles för snabbt.