Minnesbilderna av Maria Sofia Pettersson
En stor hägg som alltid blommade och doftade rikligt på försommaren, några pilträd, fanns där längs vägen. Närmare husgrunden stod två äppelträd, det ena blommade mycket rikligt en del vårar, mot grannen fanns syrener. Häggen förekommer inte här i byn, undrar var Maria har burit den ifrån. Säkert har där funnits en väl skött trädgård, där byns metare har så länge jag minns plockat daggmask.
Denna bild av Maria Sofia Petterssons trädgård, eller vad som återstod av den femtiotvå år efter hennes död, nedtecknades 1979 av en sentida släkting. [1]
Vem var Maria, min farfars mor? I Hardom by var hon på sin tid av allt att döma en någorlunda respekterad person. Hennes sonson använde ofta uttrycket ”clever” om henne, i andemeningen att ”hon var den fiffigaste av oss alla”. Han skämtade också med att säga att hon var av så ”segt virke” att hon, ifall hon inte i slutskedet av sitt liv hade brutit benet och blivit sängliggande, ”hade levat än i dag”!
För eftervärlden har hon efterlämnat bara några få konkreta spår. Det finns ett fotografi med henne själv tillsammans med barnbarnet Björn, en egenhändigt handskriven födelsedagsdikt till hans treårsdag och ett exemplar av H.C. Andersens sagor och berättelser som hon ägt (utg. 1877 i Stockholm) som hon ägt. Födelsedagsdikten till sonsonen lyder:
Biörn gratuleras på sin födelsedag.
du lilla biörn, var morgon stund
du ilar mig till möte.
och i nattens ina blund
jag bär dig i mitt sköte.
och varie dag då iuset gryr
då blir för mig ett nytt bestyr
att efter biörnen leta.
och ofta biörnen är förtreta.
men var enda farmor skall förstå
att kärlek öfva till sina små
som allting skall förlåta.
af farmor.
Av födelsedagsdikten att döma ägde hon en litterär ådra. Hon var troligen också insatt i kristendomsläran. Luthers lilla Katekes var henne välbekant, och 1857 admitterades hon att begå H. Heliga Nattvard. Därefter deltog hon, så länge hon var ogift, regelbundet i nattvardsgången. [2]
Maria Pettersson har, tack vare sin ”klokskap”, kvarlämnat ett litet litterärt minne genom författaren Josefina Bengts, som själv bodde i Hardom, en nära granne till Maria. I sin halvfiktiva verklighetsbaserade bygderoman ”Fäderna” skildrar Josefina Bengts en biskopsvisitation i Pernå kyrka, där byborna på sedvanligt sätt satte på sina givna bänkar. Vi läser om hur ”Petterssons Mari Sofi”, satte sig, eller uppmanades av Hardomborna att sätta sig längst in mot mittgången, så att biskopen lätt skulle kunna ställa sina besvärliga teologiska frågor just till henne. [3] Men om biskopen verkligen vände sig till henne med sina frågor får tyvärr vi inte veta.
Hon har för de nulevande släktingarna förblivit en avlägsen person. Här gör jag därför ett försök att lyfta fram henne ur glömskans skrymslen. När jag började nysta upp hennes livsöde var det främst arkiv- och litteraturkällor jag hade att tillgå.
En bonde- och sjöfararsläkt
Maria Sofia Johansdotter Pettersson föddes 1842 på bondehemmanet Yrjas Backas i Haddom by i Pernå, några kilometer norr om Lovisa stad. Föräldrar var bonden på Yrjas Johan Johansson och Engla, f. Lindfors. Hustrun kom från ett linvävartorp vid Lurens hemman i grannbyn Hardom. I familjen fanns åtta barn, av vilka Maria var nästäldst. [4]
I byarna Hardom och Haddom, liksom i hela Pernå socken, fanns redan vi denna tid flera stora hemman och herrgårdar. Lurens utvecklades fr.o.m. 1840-talet till en mindre herrgård. Den gamla landsbygdsmiljön satte säkert sin prägel på Maria. Hon bodde på hemgården i Haddom ända till 1864 då hon gifte sig. Hennes yngre bror Johan övertog senare hemmanet. [5]
Hon gifte sig 1864 med den 29 år äldre Emanuel Pettersson från Röfvars hemman i Hardom. Emanuel hade gått till sjöss tidigt, troligen senast 1837. [6]
Hon visste säkert vad hon gav sig in på då hon gifte sig med en inbiten sjöbjörn av Emanuels kaliber. I släkten fanns nämligen många sjöfarare. Hennes bror och morbror var sjömän. Hennes morfars bror Jacob Lindfors, bosatt i Lovisa, var kofferdikapten och mångårig befälhavare på fregatten Toiwo. På 1830- och 40-talen förde Lindfors sitt fartyg bl.a. till Spanien för att lasta salt för hemmamarknaden. På nerresan förde fartyget trävirke. [7]
Bland kapten Jacob Lindfors barn, vilka alltså var kusiner till Marias mor, märks löjtnant Henrik Lindfors som kom att överta och bosätta sig på Lurens gård, generalmajoren och industrimannen Julius Lindfors, adlad af Lindfors, bosatt i Helsingfors, och kofferdikapten Adolf Fredrik Lindfors, sedan 1828 bosatt i Lovisa. Denna kapten Adolf Fredrik Lindfors var från 1859 engagerad som styrman och befälhavare vid Rysk-Amerikanska Kompaniets fartyg på traden från S:t Petersburg/Kronstadt till ryska Alaska. [8]
Kofferdikapten Jacob Lindfors hörde till de välbärgade sjökaptener som gjorde placeringar i herrgårdar i stället för att bli redare. Han löste stegvis in delar av Lurens och var därmed den som i början av 1840-talet byggde upp och skapade herrgården Lurens med tjänstefolk och park. Han och hans familj bodde vintertid i Lovisa, men vistades sommartid ofta på Lurens. Bostaden i Lovisa låg vid Smedsgränd, i ett hus som står kvar än i dag. [9]
Marias Petterssons mor, torpardottern Engla, hörde till en fattigare gren av den Lindforska släkten. Men Maria hade ändå genom kapten Lindfors och många andra sjöfarare i släkten säkert fått sig till del mycket om sjölivets vedermödor och risker. Men hon såg också den prakt och de exotiska föremål som Jacob och andra sjöfarare i släkten fört hem från sina resor i främmande land.
I Kronstadt
Maria Pettersson skriver in sig i S:ta Katarina församling i S:t Petersburg. Maria och Emanuel Pettersson tog sig 1865 som rätt nygifta till fästningsstaden Kronstadt, som ligger på en ö utanför S:t Petersburg. Emanuel hade erhållit flyttningsbetyg till Kronstadt redan 1845, så han bör ha varit väl bekant med staden sedan tidigare. [10]
Åren 1853–1856 pågick Krimkriget med sina utlöpare till Östersjön och den finska kusten, där beskjutningar och plundringar ägde rum. Fiendeflottorna, dvs. engelska och franska enheter nådde dock inte ända fram till Kronstadt och S:t Petersburg. Men krigshandlingarna påverkade säkert handelssjöfarten i Finska viken.
Det är tänkbart att Emanuel Pettersson träffade styrmannen och kofferdikaptenen, Alaskafararen Adolf Fredrik Lindfors i Kronstadt kring 1860. Bägge befann sig då periodvis i staden, och de kände antagligen varandra sedan tidigare.
I Kronstadt försörjde Emanuel sig och sin hustru fortsättningsvis som sjöman. Uppgifter om Marias eventuella tjänstgöringar har jag inte hittat. Nu var Emanuel antagligen anställd i den lokala sjöfarten eftersom några hinderlöshetsbetyg för utrikesfart inte är utfärdade för honom efter 1864, dvs. efter att han ingått äktenskap. Som gift hölls han därmed hemma längre tider än vad som annars varit fallet. Möjligen var han nu anställd inom den lokala ångbåtstrafiken på Nevan och i kusttrafiken till Kronstadt. [11]
Kronstadt och Petersburg var inga obekanta orter för Pernåborna. Åren 1861–65 flyttade 13 sockenbor till S:t Petersburg, under de följande åren steg antalet ytterligare. Bakom vistelsen i Kronstadt låg helt säkert ekonomiska orsaker. Nödåren i Finland på 1860-talet drabbade stora delar av befolkningen. S:t Petersburg, det ryska imperiets huvudstad, ”Finlands andra största stad”, sög till sig mängder av arbetskraft från Finland inom alla yrkesgrupper. Storstaden lockade ungdomar särskilt från landets södra och sydöstra delar, och de kustbor som hade erfarenhet av sjöfart var efterfrågade. Möjligheterna till försörjning var där ofta större än på hemorten, men riskerna för utslagning och misslyckande var också stora. [12]
Dryckenskap, familje- och gatuvåld, hemlösa barn, hungersnöd, farsoter satte sin prägel på vardagen. Kronstadt hade i detta avseende särskilt dåligt rykte. Någon tid efter att Maria och Emanuel återvänt till Finland kan man i pressen läsa: ”… Kronstadt, det är fyllhundens Eldorado. … de goda Kronstadtsboarna borde se sig föranlåtne, att trots all anachronism uppresa ett Bacchus-tempel; ty de lefwa allt af den glade gudens gåfwor.” [13]
Hur familjen levde och var de bodde i Kronstadt vet vi inte mycket om. Men i april 1868 skrev Maria Pettersson in sig som medlem i S:ta Katarina svenska församling i S:t Petersburg. Vid tiden för inskrivningen i församlingen väntade hon parets son Johan Emanuel, senare kallad John. Sonen födelse i maj 1868 är antecknad i S:ta Katarinas kyrkböcker. [14]
Varför skrev hon in sig i församlingen? Inflyttade finländare i Ryssland kvarstod i regel som medlemmar i hemförsamlingen i Finland och de behöll sitt finländska undersåtskap. Barn födda i Ryssland till finländska föräldrar blev automatiskt finländska undersåtar. [15]
Att skriva in sig dubbelt, både i hemsocknen och i S:t Petersburg, var i själva verket inte ovanligt. Maria ville bli kyrktagen, dvs, bli upptagen som medlem i en luthersk församling av luthersk präst och att det nyfödda barnet därmed genast skulle registreras. Dessutom ville hon säkert föda sitt barn under någorlunda organiserade former som medlem i en stor församling, där hon dessutom kunde tala sitt eget språk. S:ta Katarina var den enda svenska församlingen i staden och majoriteten av medlemmarna bestod av svenskspråkiga inflyttare från Finland. [16]
Hon återvände med nyfödda sonen John från Petersburg hem till Hardom redan i september samma år. De måste ha kommit sjövägen, eftersom järnvägen från S:t Petersburg till Finland blev klar först 1870. I Finland rådde denna tid, åren 1867–68, hungersnöd och elände, men hon ville ändå återvända eftersom livet i Kronstadt och S:t Petersburg måtte har varit ännu svårare och mer riskfyllt. – Mannen Emanuel återvände hem från Kronstadt 1871. Han tog då avsked från sjömansyrket efter närmare 35 år till sjöss.
Åter hemma i Hardom
I september 1868 när Maria med sonen återvände hem visste man redan att årets skörd skulle slå fel. I januari 1869 rapporterades att tyfus härjade i Pernå ”samt att hungersnöden var förfärlig”. Bygden klarade sig förmodligen ändå något bättre än mången ort i det inre av Finland. I Hardom fanns sedan gammalt ett s.k. lånemagasin, ett säkerhetslager, ur vilket de delägande bönderna kunde ta ut utsäde och brödsäd. Under nödåren tömdes lagret ändå i förtid, så spannmålsbrist uppstod. Dessutom kom stora mängder hungrande norrifrån ner mot kusten. [17]
I och med giftermålet 1864 hade Maria och Emanuel Pettersson bosatt sig i en stuga med fähus på Röfvars, dvs. mannens hemgård i Pernå. Hit återvände de efter tiden i Kronstadt. Stugan hade de fått som sytning av Emanuels föräldrar, dvs. de hade rätt att disponera huset som stod på hemmanets mark, likaså med rätt till vissa tjänster och produkter in natura, mot att de betalade markarrende. Sytningen inbegrep troligen arbetsplikt på gården, även om detta inte uttryckligen hade skrivits in i avtalet. [18]
Allt var säkert någorlunda väl ordnat för paret, enligt vad tidens lagstiftning, seder och bruk tillät och resurserna medgav. Emanuels tanke var att han efter sin död skulle ha tillförsäkrat Maria en så dräglig tillvaro som möjligt.
Vi vet att sjömannen Emanuel, under åren innan han gifte sig, hade ”väsentligen bidragit till [föräldra]husets förkovran, därigenom att han vid åtskilliga tillfällen understött detsamma med medel av sina förtjänster…”, enligt föräldrarnas egen utsago. Detta bidrog till att de ville ge en förhållandevis god sytning åt sonen och hans blivande hustru. [19]
Efter mannens död 1887 bodde Maria kvar i sin stuga, nu i stöd av ett avtal mellan Emanuel och hans yngre bror Johan, arvtagare till Röfvars hemman. Ett gästgiveri hade inrättats på Röfvars i slutet av 1800-talet. Hon hade avtalsenlig rätt till bostad, trädgårdstäppa, ved för eldning och möjlighet att använda gårdens häst för nödvändiga transporter.
Men problem uppstod gällande tolkningen av en formulering i sytningsavtalet om rätten till tre tunnor råg årligen: ingick rågen i överenskomna s.k. ”övriga förmåner”, och skulle hon ha rätt till rågen efter mannens död?
Bouppteckningen efter Emanuel Pettersson. En oväntad skuld till bryggerimästaren
Bouppteckningen efter Emanuel hade nedskrivits av löjtnant Henrik Lindfors, dvs. Marias mors kusin, ägaren till Lurens gård. I bouppteckningen förtecknas den obetalda sytningen gällande tre tunnor råg, för 17 år, såsom en fordran på Emanuels svåger, inalles 1.192,89 mark. Trots att bröderna i ett separat avtal 1870 försökt reglera förhållandet, var läget vid Emanuels död av allt att döma ouppklarat. [20]
I bouppteckningen upptas också en skuld om 300 mark till ”Bryggmästar Lehman”, en skuld som ingår inte i begravningskostnaderna.
I boet fanns i övrigt ett fähus med stall och en bod, två kor, ett par får och några hönor. Spinnrocken och vävstolen hade hon kvar. Kreaturen och vävstolen gav henne kanske lite extra inkomster, hon var ju tyngd av mannens skulder. Hon var antagligen tvungen att sälja en del av lösöret, bl.a. byrån och soffan i mahogny. Kanske hade hon ändå behållit den lilla ekstocken som blev kvar efter honom, med dess hjälp kunde hon fånga lite fisk och kräftor i den närbelägna Hardombäcken och på så vis dryga ut hushållskassan.
Mannens efterlämnade skulder måste hon på något sätt klara av att betala. Hon hoppades få tillbaka den del av sytningen som svågern dragit in och som hon såg sig tvungen att börja processa om. Den överraskande skuld som mannen hade dragit över sig, 300 mark till bryggerimästaren Lehmann i Lovisa, höll på att ta knäcken av henne. Hon hade kanske sett att Emanuel på gamla dagar hade affärer med bryggerimästarn, men hade inte kunnat ana omfånget av hanteringen. Hur hade skulden uppstått? Hade Emanuel köpt rusdrycker på krita? Hur skulle hon klara av att betala denna skuld? [21]
Maria förlorar rätten till sytningsrågen och söker upprättelse
Oklarhet rådde alltså om Maria efter mannens död ärvt förmånen att av gården årligen få sig tilldelad tre tunnor råg i sytning eller motsvarande summa i reda pengar. Hur skulle detta tolkas? Hade det arrende som Emanuel enligt tidigare avtal åtagit sig att betala verkligen betalts? Hade den sytningsråg som hemmansägaren skulle erlägga verkligen erlagts och i så fall under hur många år? Eller hade arrendet och sytningsrågen kvittats mot varandra? Ville hemmansägaren efter Emanuels död minska på sytningsutgifterna eftersom Maria nu stod ensam med sin son att försörja? Att i efterskott bevisa hur bröderna handlat och resonerat visade sig vara svårt.
Emanuels bror Johan ansåg, att Maria efter Emanuels död inte längre hade rätt till någon sytningsråg. Frågan kunde inte lösas på annat sätt än hon förde saken till häradsrätten i Pernå för avgörande. Häradsrätten gav i mars 1889 svågern Johan rätt och ådömde Maria dessutom att betala alla rättegångskostnader.
Men hon gav sig inte. Genom stadsfiskalen i Lovisa förde hon ärendet till hovrätten som nu ändrade på häradsrättens beslut. Hovrätten tilldömde henne 12 tunnor råg motsvarande fyra års sytning, och samtidigt befriades hon från att erlägga de tidigare nämnda rättegångskostnaderna. Men det skulle visa sig att frågan var långt ifrån avgjord.
I sina genmälen till domstolen skräder hon inte orden. Hon hade säkert hjälp med att sätta sina tankar till pappers, och vad hon tänkte framgår tydligt. I sin försvarstext 1890 till hovrätten skriver hon med hjälp av stadsfiskalen Ruth i Lovisa bl.a. följande: [22]
… Min motpart har utvecklat stor förslagenhet uti sitt förfarande mot mig. Vid en tidigare oss emellan utagerad process hade jag af Röfvars fordrat ersättning för obetald sytning. Då påstod han att denna sytning skulle blifvit qvittad mot arrendet …
Han lyckades anskaffa ett antal vittnen på sitt påstående, men hans medvetande af att saken var sjuk gjorde honom osäker. Han framställde därför genom sitt ombud en f.d. Länsman Hoffström till mitt dåvarande ombud Rådman Kuhlefelt ett anbud till mig att afstå från mina anspråk på ersättning för resterande sytning mot att jag skulle tillförsäkras den sytning jag nu fordrar och hvartill han ansåg mig berättigad.
Men bladet vändes. Häradsrätten och Hofrätten godkände hans undanflykter och dermed var det slut på Röfvars frikostighet. Nu nekar han att betala mig hvad han tidigare lofvat. Det gällde endast att resonera bort det löfte han genom sitt ombud framställt.
Men hennes motpart överklagade och denna gång förlorade Maria. I augusti 1890 avgav Kejserliga Senatens justitiedepartement (motsvaras i dag av Högsta Domstolen) sin dom i ärendet. Hemmansägaren Johan Pettersson, Marias svåger, som ansökt om ändring i hovrättens dom, befriades nu från skyldigheten att erlägga den sytningsråg man tvistat om. Frågan var därmed avgjord. [23]
Av allt att döma var relationen mellan bröderna Johan och Emanuel inte den bästa. Ändå skulle man tro att saker och ting hade av avtalats åtminstone muntligt, men tydligen var man inte tillräckligt förutseende när allt skulle sättas på pränt.
År 1900 vände Maria Pettersson sig igen, orädd som hon var, till hovrätten. Nu tog hon kronolänsman till hjälp. Denna gång gällde det hennes rätt till inteckning i sina sytningsförmåner. Hon får antagligen avslag igen, men hur ärendet avgjordes har inte kunnat utredas eftersom i fråga varande domstolsbeslut har förkommit. [24]
Kring sekelskiftet 1900 revs Marias stuga för att stockvirket behövdes för en ny mangårdsbyggnad. Maria tillförsäkrades dock boenderätt i en kammare i det nya huset ”med fönster mot landsvägen”.
På grund av de många rättsprocesserna var förhållandet mellan Maria och husbondfolket antagligen inte det bästa. Men hon behöll sin boenderätt med en liten odlingslott och hjälpte säkert till i hushållet. Oberoende av rättegångar och domslut torde hon ändå, tack vare sin framåtanda, ha åtnjutit ett visst anseende bland byborna.
I dag är det kanske mindre angeläget att följa med utgången av domsluten. Intressantare är att se hur en ensamstående sjömansänka på den tiden lyckades inleda rättsprocesser, besvära sig och föra sitt ärende ända upp till högsta rättsinstans.
Kontakterna med rättsväsendet
Det är givet att Maria vid sin sida hade någon som företrädde henne då hon 1889, två år efter mannens död, vände sig till häradsrätten för att få upprättelse i sytningsärendet. Vem bistod henne i kontakten till hovrätten och Senatens justitiedepartement? Sonen John var säkert inte helt passiv. Han blev student 1889 men flyttade redan hösten 1890 till Vasa där han fått anställning. Stadsfiskalen i Lovisa och ”rådman Kuhlefelt” hade bevisligen medverkat.
En fingervisning gällande rättshjälpen hittar vi i den rättegångsfullmakt som hon gett inför hovrättsförhandlingarna. Fullmakten bevittnas av ”H. Lindfors”. Detta var ägaren till Lurens gård, tidigare nämnda löjtnanten, lantmätaren Henrik Lindfors, Marias mors kusin, mannen som uppgjorde bouppteckningen efter Emanuel. Släktskapet var helt säkert avgörande för hans åtaganden. [25]
Marias svåger Johan hade i ett tidigare barnlöst äktenskap åren 1874–1880 varit gift med Marias moster Maria Christina Lindfors från Lurens. Umgänget mellan gårdarna Lurens och Röfvars måste helt uppenbart ha varit tätt på flera plan.
Henrik Lindfors var en välkänd och uppskattad person med omfattande kontakter också utanför lokalsamhället. Han sägs ha varit rätt temperamentsfull och värnade om allmänna bildningssträvanden, bl.a. grundade han ungdomsföreningen Bildande Nöjen. Han var också lantmätare, och drog sig inte för att gå till tings. I Hardom bys arkiv förekommer han som sakägare i flera rättsfall. [26]
Hans bror, generalen och industrimannen Julius af Lindfors, var en inflytelserik person i dåvarande Finland och kunde vid behov bistå brodern åtminstone med goda råd.
Bröderna Henrik och Julius Lindfors kom på så sätt att åtminstone indirekt spela en viss roll i Marias domstolskontakter. Detta kan verka plausibelt, särskilt som vi vet att sonen John i brevkorrespondens kallade den betydligt äldre generalen Julius af Lindfors för ”Kära farbror”. Herrarna var väl bekanta, även om åldersskillnaden var stor. Därtill hade de gemensamma affärsintressen.
Sonen John blir student. Svärdottern Alma
Marias och Emanuels son Johan (John), deras enda barn, gavs en för tiden god utbildning. Han gick först i Gislom folkskola, och skrevs 1885 som sextonåring in i Borgå lyceums III klass och blev student 1889. Som lyceist flyttade han hemifrån, vilket innebar att han därefter, förutom under ferierna, inte längre bodde med föräldrarna där han kunde hjälpa till i hemmet.
Maria var antagligen den drivande kraften då det gällde sonens utbildning. Att sätta sitt barn i skola på annan ort med tanke på studentexamen var inte vanligt i trakten. Kanske fanns det inom familjen någon form av bildningshunger? I bouppteckningen efter fadern Emanuels död 1887 finns antecknat ”Böcker”, ospecificerat, vilket tyder på att sonen John vuxit upp med böcker omkring sig, förhoppningsvis andra än endast Bibeln och katekesen.
Vilka bakgrundskrafter hjälpte henne? Maria och Emanuel hade knappast egna resurser att bekosta sonens skolgång i Borgå. Vem hade intresse av att stöda hans skolgång? Återigen kan Marias släktingar Henrik och Julius Lindfors, på ett eller annat sätt, ha haft sitt finger med i spelet. Såg de att gossen hade förutsättningar till skolframgång? Hur skulle skolgången i Borgå annars ha varit möjlig? Och efter Emanuels död 1887 stod hon ensam – hon skulle knappast haft råd att låta sonen fortsätta i lyceet utan utomståendes hjälp.
Efter studentexamen avancerade John snabbt, överraskande snabbt kan vi tycka, då han 1891 blev kassör och senare inspektör vid bomullsfabriken i Vasa. Troligt är att bröderna Lindfors, tack vare sina kontakter, återigen hade ingripit i skeendet. I Vasa gifte sig John 1896 i sitt första gifte med Ellen, f. Kock, dotter till den tyska militärkapellmästaren Gustaf Kock. Familjen Kock (urspr. Koch) hade bott elva år i Helsingfors, därförinnan i Reval, där dottern Ellen var född.
Från tiden i Vasa finns Johns privata kassabok bevarad, och ur den framgår att han regelbundet de första åren på 1890-talet sände pengar hem till mor Maria. Hon levde där hemma under rätt knappa förhållanden, hon stod ju i skuld till bryggmästare Lehmann i Lovisa och hade nyligen fråntagits en del av sina sytningsförmåner, enligt den stränga domstolens beslut.
John Petterssons vistelse i Vasa varade i tio år. År 1900 flyttade familjen bort, först till Pernå men bosatte sig sedan i Lovisa. Hustrun Ellen avled där våren 1916.
Som en handlingens man gifte John snabbt om sig. I december samma år gifte han sig med den 21 år yngre Alma, f. Weber, från Reval. Från första giftet fanns en son, i det andra föddes en andra son.
Marias nya svärdotter Alma, min farmor, måtte för Maria ha varit en främmande fågel. Alma var född och uppvuxen i ett tysk-baltiskt hantverkarhem i Reval, där fadern var garvarmästare. Alma hade fått en gedigen skol- och sjukvårdsutbildning, hon var språkkunnig. Hon gifte sig nu in i ”kretsarna” i Lovisa. Mannen John var då direktör för det välkända badhuset ”Wattenkuranstalten i Lovisa”, med allt vad det innebar av glamour och socialt umgänge. Glädjen blev dock kortvarig, efter första världskriget tynade badhusverksamheten så småningom bort.
Även om svärdottern Alma redan vid tidpunkten för giftermålet kunde svenska kan svärmodern och svärdottern inte ha haft mycket gemensamt. De kom från så helt skilda världar. Det mentala avståndet mellan Maria i Hardom och Alma i Lovisa var antagligen längre än det geografiska.
Osäkert är om Maria någonsin kunde, eller ville, resa över till Reval för att hälsa på i svärdotterns hem. Hon var vid tidpunkten för Johns och Almas giftermål 1916 redan 74 år gammal. [27]
Maria Pettersson och inbördeskriget
Under inbördeskriget våren 1918 kom det s.k. Hardomslaget mellan de röda och de nyss anlända tyska trupperna att utspelas inför Marias ögon i hembyn.
Tyska arméenheter hade 7.4 anlänt från Reval och landstigit i Valkoms hamn söder om Lovisa. Deras uppgift var bryta de rödas motstånd i staden för att sedan ta sig norrut mot Lahtis och bistå den vita sidan. De röda förlorade snabbt sina positioner vartefter tyskarna ryckte fram norrut. Krigets förlopp i Pernå har i detalj skildrats bl.a. av Olle Sirén. [28]
Att Hardom by skulle komma att bli indragen i krigshändelserna kunde Maria eller någon annan knappast ana. Men när de röda besatte byarna norr om Lovisa och ställde upp kulsprutor också vid Hermans hemman, där Maria nu bodde, började man ana oråd. [29]
Författaren Josefina Bengts, granne till Maria, har beskrivit krigshändelserna under de kritiska timmarna och dagarna före, under och efter sammandrabbningen den 11 april mellan de röda och de tyska styrkorna. Från sin utsiktsplats på Bengtsgården, ett hundratal meter från Marias hem, ger Josefina Bengts en ögonvittnesskildring: [30]
[9 april]
Ännu stannar de röda i Kvarnbacken och det har försports ett rykte att de tänker återeröfvra Lovisa. – Men oskonligt lär de fara fram i byarna däromkring. Tyskarna ha besatt Kuggom och uppställer sitt artilleri där. Vi äro liksom på sidan om fronten och befara ingenting här i Hardom. Wi tror riktigt att vi måste fundera ut något stassärand för att komma dit och få se något af tyskarna, annars sitter man här som hunn i brunn och locket på.
[10 april]
… tidigare på tagen gick ett rykte om att de [röda] hotat vissa byar med plundring och mord på kvinnor och barn. Nog måste jag tillstå, att det kändes hemskt när vi kl. 1-tiden ringde till centralen och märkte att ledningen var afskuren. Nu blir det allvar tänkte vi och satte oss ned att vänta.
Wäntan blef inte lång. Efter en timme var byn besatt av de röda som kom från tre olika håll … Af dem som kom här förbi kom två in och togo bort skrufven från telefonen – fast vi då redan ingenstädes kunde ringa – och dessutom frågades efter slaktare. En ambulans kom den här vägen och tog in hos Hermans.… Och vi tänkte: Kem i jessu namn ska e rätt bli å! Alla hefvare karar voro i stan med tyskarna och skyddskårerna …
Anm. Nämnda Hermans var gården där Maria bodde i sin kammare. Männen i Hardom var dessa dagar inte hemma, de befann sig tydligen med skyddskårerna i Lovisa. Kvar i byn fanns nu endast kvinnorna med barnen och andra som inte kunde hänföras till kategorin ”alla hefvare karar”. – Och Josefina Bengts fortsätter:
… Mot aftonen öfversvämmades vi af de röda här hos oss. All mat som vi hade togo de och åt upp. De byggde barrikader vid stuguknuten mot gungbrädet, i trägården på backen bak boden, på ribacken, i hemgärdon – öfverallt.
Det sades att 300 röda besatt byn så du kan förstå att här var tjockt af dem. Senare på aftonen ställde de till plundring både här och i byn. Härifrån togo de Albins sommar- och vinterkläder, hans vinterpaletå, hans nya regnrock, hans svarta filthatt, Pappas svartkläder, Mofas gamla svrtut, … alla mina tvålar, … alla mina näsdukar o.a. … Wi fick se på hela tiden medan de klädde sig. Man var glad bara man skulle komma ifrån med lifvet.
Fast jag spunnit hvarenda tråd till Albins kläder (du vet hur man är fäst vid sådana plagg) så tyckte jag ändå: … Wi ä väl kvinnor att laga nya åt honom om han kommer hem och behöfver. Men när en bandit stod midt på golfvet och skrudade sig i Mofas gamla rock, då stack det som en knif i mig och jag kände huru hatet gick in i min själ – hatet till dessa våldsmän som ingen mänskorätt akta. Jag gret sakta öfver den gamla rockens sista färd, ty att det skulle bli den sista resan för den som bar den, var jag öfvertygad om.
Nåja, natten kom, natten gick. Och det var ett helvetes lif de förde i stugan med skrik och stamp och svordomar och dunsar af bösskolfvar, som stöttes i golfvet. Wi höll till i storkamarn och de röda i stugan. Allt emellanåt svor de med katton och vi trodde att de skulle skjuta ihjäl henne till först, men hon lefver än. Inte blef det tal om sömn den natten …
Anm. Det råder inga tvivel om på vems sida skribenten stod. Det gällde säkert de allra flesta i byn. Josefina Bengts beskriver ju hur byns män då befann sig i Lovisa tillsammans med skyddskåren. Skyddskårstillhörigheten gällde överlag för den jordägande bondebefolkningen.
[11 april]
Wi väntade bara, att de vid dagningen skulle komma in och skjuta oss, ty så betedde de sig natten igenom. Kl. 3 satte jag mig vid storbordet och såg i den svaga morgonskymningen ut genom fönstret undrande hur dagen skulle gestalta sig för oss. Genom salsfönstren såg man hur det hvimlade af röda i trägården, hur bajonetter stack upp och rosetter fladdrade.
Kl. 4 höllo de inventering. Elin fick gå med dem till bodon och rian, och när de märkte att vi hade så litet lifsmedel skulle de börja söka. Svinen skulle slaktas, storbässen likaså. Båda hästarna skulle de taga m.m.
Det såg hopplöst ut för oss. ½ 5-tiden började de första skotten smälla. Då förstod vi att de fått annat att tänka på och vi började hoppas.
Frukost skulle de ha. Elin satte på en stor soppgryta. Ellen och Margit satt först i stugan och skala potäter, men när skotten började smälla allt tätare så for de båda ner i källaren och satt där och redde till rödgardistsoppan. Wi andra satt med barnen i storkamarn vid kakelugnen i skydd af stufvumuren.
Och det smällde! Från trägården, från ribacken, från hemgärdon utanför väggarna – öfverallt – skott på skott. Och emellanåt hördes en kulspruta poppla på och tyckte att den var bakom bastun. Detta räckte en lång stund.
Så blef det med ens alldeles tyst. Inte en knäpp hördes. Hvad skall det nu bli tänkte vi. Så med ens rycktes dörren till stugan opp och främmande röster larmade därinne om bolschevik och hausen?… Det är tyskar sade jag. Som ur dödens klor ryckta kände vi oss och störtade in. Där stodo tre män i pickelhufvor och ville veta om bolschevikerna farit i källarn, när flickorna hade luckan opp. … flickorna stack knoppen ofvanom luckan. Tyskarna vinkade dem leende ned igen.
Men Pappa och Elin visade dem hvar de röda flytt och de efter som jakthundar. I ribacken smällde skott och efter en stund kom en röd ner illa sårad. Han hade Albins svarta nya hatt på hufvudet och ropade: Herra jesus, autaka! Men så hårdhjärtade hade vi blifvit att vi gick ut mot honom på trappan och bad honom gå till deras ambulans. Då han kom till Hermans fick han av tyskarna en kula till så att han dog.
62 röda hade stupat här i byn …
Half 8-tiden stormade tyskarna byn och då kom det tyskar så att det myllra. Hela dagen hade vi dem här, gick ut och in i stora troppar. Till natten fick vi 31, däraf 5 officerare. På den dimmiga dystra morgonen blef en så härlig vårdag.
Wi satt mest ute hela dagen på brädet och tyskarna lägrade sig på lindan och bärget och hvar de blott fick rum. Det kändes så underligt tryggt den dagen. Det var en högtidsdag sådan man aldrig mera upplefver. Man kände en glädje och en sådan tacksamhet mot dessa främmande människor som utan att akta lifvet kom oss till hjälp i vår nöd. En hade velat falla dem om halsen. 8 af dem stupade i Hardom. …
[12 april]
Fredagsmorgonen bröto de upp till ny kamp. Det blef nu Eskilom.
Fredagsaftonen satt jag ensam därute på min sten i trädgården, vilken även den varit en barrikad, och liksom Döbeln tackade gud för segern. Och runtomkring i byn låg lik och spillror på en blodbestänkt jord. [31]
Lifvet har vi ännu i behåll, fast Gud ska veta att det var nära däran den 11 dennes då kulorna sprakade om knutarna och morgonkaffet blev odrucket.
Så långt kan vi följa Josefina Bengts skildring. – Maria, som bodde i sin kammare i granngården kunde följa med händelserna på nära håll. De rödas ambulans hade tagit över huset där hon bodde. Möjligen såg hon hur tyskarna sköt till döds den sårade rödgardisten som Josefina Bengts omtalar i sina anteckningar från 11.4. Inkräktarna tog snabbt hand om förnödenheter, mat och kläder, och huset fylldes av sårade och stupade. Det måtte ha varit skräckfyllda timmar för Maria och de andra invånarna [32]
Svärdottern Alma var under inbördeskriget Röda kors-syster i Lovisa och deltog i den s.k. Vita ambulansens uppsökande verksamhet för att hjälpa sårade och föra bort stupade från bägge sidor. Uppgifter finns om att Vita ambulansen dessa oroliga dagar rörde sig i trakterna utanför Lovisa, också efter slaget i Hardom, men om Alma själv också deltog i dessa hjälpexpeditioner har jag inte lyckats redas ut.
Marias son John var aktiv inom Lovisa skyddskår. Han hade i mars 1918 tillsammans med många östnyländska skyddskårsmedlemmar blivit tvungen att fly hemorten undan de röda över isarna till Estland. Han hörde möjligen till den lilla grupp lovisabor som sedan kunde återvända till hemlandet från Estland tillsammans med de tyska trupperna när dessa landsteg i Lovisa. Men om detta sonens påtvingade äventyr visste Maria vid tiden för Hardomslaget knappast någonting.
Sonens framgångar – och ekonomiska bekymmer
Maria gladde sig säkert över sonen Johns framgångar åren fram till första världskriget. Efter tiden i Vasa utsågs han år 1900 till direktör för Röjsjö bränntorvsfabrik i Pernå – som finansierats av bröderna Lindfors. I Pernå var han under några år också ordförande för ungdomsföreningen Bildande Nöjen. Men torvindustrin gick dåligt och driften avstannade efter några få år. Familjen flyttade in till Lovisa.
Här blev han direktör för badhuset ”Wattenkuranstalten”, grundade en bokhandel och var under en kort tid 1918 stadsfullmäktigeordförande. Han drog sig inte för nya åtaganden och risktagningar. Före första världskriget var han med och grundade flera företag i staden, bland dem Ab Kartong. Kartongföretaget var en fabrik för pappers- och kartongemballage, något som var nytt, kanske alltför avancerat, för samtiden.
Att bokhandlaren John försåg sin mor med litteratur och läsning av olika slag är rimligt. Han anlitades av Hardomborna som bokleverantör, avståndet in till bokhandeln i Lovisa var inte långt och han var ju en ”bygdens son”. Om detta vittnar Josefina Bengts i ett brev daterat julmorgonen 1917, strax före inbördeskrigets utbrott. Bokhandlaren John Pettersson benämns ”P-son”: [33]
Julen i år är för envar mycket annorlunda än förr. … Vi ha fått leva i fred här – tillsvidare. Men man lider med dem i hvars hem mördare och rånare gått fram och sköflat friden. – Af böcker ha vi tillsvidare köpt endast Maria Nyströms Lovisabok … SFV:s kalender har anlänt som vanligt. – Lucifer skulle vi också ta men den var slutsåld innan P-son fick något däraf. – Bokfloden är ovanligt rik i år tycker jag.
För sonens familj innebar Lovisatiden några år av framgång och glamour så länge det internationella badhuslivet och bokhandeln blomstrade. I själva verket var året 1916 det genom tiderna mest framgångsrika för badinrättningen, krigstiderna till trots. Men strax därefter började det bära nedåt när de ryska badgästerna helt uteblev.
Bokhandeln måste säljas, kartongfabriken blev inte lönsam. Till en början fick Maria kanske ingenting veta om sonens allt större ekonomiska bekymmer under depressionen efter första världskriget och i början av 1920-talet. Men allt detta påverkade familjens utkomst på ett avgörande sätt.
När John med familj, främst av ekonomiska orsaker, 1925 emigrerade till hustruns hemstad Reval, kan det inte ha varit trevligt för Maria. Hon var nu 83 år gammal. Det måste ha gett upphov till allehanda prat och skvaller i hembyn när man i tidningen Östra Nyland kunde läsa hur familjens bohag i Lovisa såldes på auktion.
Allt detta måste hon bevittna från sidan, utan att kunna påverka eller hjälpa. Hennes välgörare, löjtnant Henrik Lindfors på Lurens hade avlidit 1903 och kunde inte heller han bistå.
Till råga på allt fick hon under sitt sista levnadsår budet att sonen John våren 1926 avlidit i Reval, bara 58 år gammal. Han begravdes i Reval, men mor Maria hade knappast möjlighet att vara närvarande vid jordfästningen. Hon hade nyligen brutit benet och avled året därpå, 85 år gammal.
Enligt familjetraditionen berättas att Maria och Emanuel Pettersson är begravna på Pernå kyrkogård, men några arkivuppgifter om detta finns inte. Från pastorskansliet i Pernå har meddelats att gravhandlingarna från denna tid inte är bevarade. Församlingen har antagligen tagit deras gravar i nytt bruk.
Efterskrift
Av allt att döma var Maria Pettersson orädd, driftig och med ett öppet sinne. Som sjömanshustru och immigrant i Kronstadt måste åren där ha gett henne mod och råg i ryggen. Där var hon tvungen att ta sig fram på egen hand och ofta ensam driva sina ärenden. Ökat självförtroende var ofta kännetecknande för emigranter som sökte bättre utkomst i främmade land. Som tidigare konstaterats måste Kronstadt ha varit en krävande och också farlig boendemiljö både för fast bosatta och för inflyttade.
Hon blev änka vid 45 års ålder då sonen John nyss fyllt 19 år. Han var då ännu lyceist i Borgå. Hon hade sett till att John, med släktingars hjälp, fått en för tiden god utbildning. Han fick småningom synliga poster i lokalsamhället, men hans levnadsbana avbröts i förtid. Sonens avancemang måste ha glatt henne, men samtidigt representerade sonens borgerliga liv och två äktenskap något av en främmande värld för mor Maria i hennes traditionsrika bondemiljö. Hon kunde ändå glädja sig sina två barnbarn, ett från sonens första gifte och ett från det andra.
Som änka blev hon tyngd av mannens efterlämnade skulder. Processandet kring den uteblivna sytningen tog på hennes krafter, men hon drog sig inte för att envist och målmedvetet driva sina krav inför domstol, även om utsikterna att vinna inte var goda. Som ensamstående kvinna kan detta inte ha varit helt enkelt i dåtidens samhälle. Det krävdes en stark vilja, seghet och mod att ge sig in i en kamp mot överheten.
Hur hon upplevde inbördeskrigets blodiga fasor på nära håll i hembyn utanför sitt fönster kan vi bara spekulera om.
Hon ägde ett visst mått av kristendomskunskap. I sin ungdom besökte hon regelbundet nattvarden och måste i någon mening ha varit gudfruktig. I kvarlåtenskapen efter Emanuel fanns ett okänt antal böcker, vi vet att hon sedan 1893 ägde en omfångsrik sagobok, och att hon hade något av en litterär ådra.
Engagemanget och envisheten att kunna stå orädd inför nya situationer gick från henne i arv till sonen John. I sin vilja att pröva nytt, våga ta risker – och vara beredd att förlora – var han sin moders son. Att hans omvittnade otålighet och ”korta stubin” skulle vara ett arv från henne är inte otänkbart. I en nekrolog i Östra Nyland 1.5.1926 efter sonen Johns död beskrivs han såhär:
… hans stridssätt bar kanske inte alltid den avvägda behärskningens prägel, men det måste dock erkännas, att han besjälades av en uppriktig vilja att rycka upp och gagna samhället.
Kan vi i detta aningen mångtydiga omdöme eventuellt också läsa in en liten karaktäristik av mor Maria Sofia Pettersson?
[1] Brev 18.9.1979 i familjearkivet
[2] Admitteras = beviljas tillstånd. – Pernå församlings kommunionbok 1848-1857 / 140, s. 135, 1858-1867 / 138, s. 136.
[4] B. Johansson: Släktutredning. – Lindfors, s. 97.
[5] Pernå församlings kommunionböcker 1848–1857 och 1858–1867.
[6] Finska passbyråns arkiv Baf:1. Guvernören i Länet utfärdat hinderlöshetsbetyg för Emanuel Pettersson 18.12.1837.
[7] Warjus, K., s. 143. Kofferdikapten = kapten på handelsfartyg.
[8] Blomqvist, B.G., s. 10–11.
[10] Pernå församlings arkiv. Utflyttade 1841–1859, s. 54, № 44.
[11] Finska passbyråns arkiv Baf:1, Förteckning över sjömän hvilka erhållit bevis för utrikes sjöresor 1852–1867. RA.
[12] Engman, M., 1983, s. 402.
[13] ÅU 7.5.1889. Se äv. Engman, M., 2003, s. 296
[14] S:ta Katarina sv. församling, S:t Petersburg, Födelseböcker 1860–74, SE/RA/2416/C/54, s. 127. RA, Stockholm
[15] Undersåte avser invånare som är förpliktigad till underdånighet gentemot statens makthavare, förknippat med ett icke-demokratiskt, monarkistiskt statsskick. Se Förvaltningshistorisk ordbok, www.fho.sls.fi.
[16] Engman, M., 1995, s. 27, 157 och Engman, M.: 1976:4, s. 106.
[17] 1869 dog 187 personer i Pernå, dvs. ca 50 fler än under normala år. Om nödåren i Pernå, se Sirén, O.: 1981, s. 535f.
[18] Sytning avsåg i allmänhet att äganderätten till hemmanet övergick från föräldragenerationen till något av barnen och att föräldrarna garanterades rätt att bo kvar på hemmanet och där få dräglig utkomst. Också nya husbondens jordlösa syskon kunde beviljas sytning. Om sytning, se Sirén, O., 1981 s. 288 och Jutikkala, E. 1963, s. 359ff.
[19] Åbo hovrätts arkiv, Eba:2064, akter 1890 № 268. RA/Åbo landsarkiv.
[20] Borgå domsagas bouppteckningar 1874-1889, Ec5:1, s. 1050. RA/Tavastehus landsarkiv. – Sytningsfordran 1.192,89 mark motsvaras (2019) av 6.829 euro, enl. Finlands Bank/Myntmuseets värdeomräknare..
[21] Bryggerimästaren Heinrich Lehmann, bördig från Bayern, ägde ett ölbryggeri Lovisa.
[22] Ur Marias inlaga till hovrätten 9.5.1890. Åbo hovrätts arkiv, Eba:2064, akter 1890 № 268. RA/Åbo landsarkiv.
[23] Åbo hovrätts arkiv, Dba:92, Domslut II 1890 № 375. RA/Åbo landsarkiv.
[25] Åbo hovrätts arkiv. Ebb:917/1900, № 243. RA/Åbo landsarkiv.
[26] Hardom bys arkiv. Lokalhistoriska arkivet i Kuggom.
[27] Artikel om Maria Petterssons svärdotter Alma Pettersson, se Pettersson, M., 2018.
[28] Sirén, O.: 1996, s. 547–551.
[29] Bägge hemmanen, Hermans och Röfvars, ägdes vid denna tid av svågern Johan Petterssons efterkommande.
[30] Ur J. Bengts brev till systern Gustava Klingstedt. Brevanteckningar gjorda 9 och 14.4.1918. SLSA 685.
[31] Döbeln: Josefina. Bengts avser här G. C. von Döbeln, segerrik svensk fältherre från slaget vid Jutas i september 1808.
[32] Sirén, O.: 1996, s. 551.
[33] J. Bengts i brev till systern Gustava Klingstedt 25.12.1917. SLSA 685.